Tusingar segare än kola

Det var ett taggat gäng från Running Sweden som körde tusingar på terrängspåren vid Karlberg tidigare idag. Foto: Rubin McRae.

Vet inte vad som hände med mina ben när jag körde fys under kurshelgen i Skåne, men mina lårframsidor har varit tjuriga sedan dess. Kanske hade gårdagens löpning med viktväst också ett finger med i spelet? På papperet såg dagens Running Sweden-pass både enkelt och jobbigt ut – men ändå överkomligt. Vi skulle köra 6-8 tusingar i ungefärliga tävlingsfarten på 10 km och med 60 sekunders ståvila mellan varje intervall. Och eftersom vi nu har Lidingöloppetfokus skulle passet köras på ett kuperat terrängspår i Karlberg.

So far so good.

Men redan under uppjoggen kändes det som att någon hade stelopererat mina ben. Det kändes som om jag sprang i sirap och luften var kvav och jobbig. Nåväl, efter löpskolning och stegringslopp satte vi iväg på första tusingen, jag hack i häl på Patrick som ledde gruppen för löpare med miltider på 44-48 minuter. Wrooom och första intervallen avklarad på 4:19. På tok för snabbt förstås. Mjölksyran sprutade i mina stackars ben och nästa tusing gick klart långsammare, på 4:46. Sedan var det stolpe ut för Petra med fyra intervaller på runt fem minuter innan Patrick ryckte in och erbjöd sig att köra den sjunde och sista tusingen med mig. Wroooom och så klockade jag den på 4:38. Fascinerande vad en bra farthållare kan göra!

Pulskurva från dagens pass. 7 x 1000 meter med 60 s vila (vilan finns inte med på diagrammet). Skärmdump från Garmin Connect.

Det jag tar med mig till nästa pass är att inte ”get carried away” och köra första intervallerna för snabbt. Då blir resten av passet lidande och det är ju synd. Jag måste alltså försöka koppla bort såväl min egen tävlingsinstinkt som resten av gruppen och bara köra för mig själv. Lättare sagt än gjort – men jag hade kul också idag. Även om det var långt ifrån någon snygg löpning där på slutet…eller ens i början. Inte idag i alla fall.