Ett lopp för en tränad kropp?

Peter Jungerfelt, 52, från Göteborg började löpträna 1994 när han enligt egen utsago var ”35 år och fet”. Foto: Privat.

Peter Jungerfelt, 52, delar här med sig av sin upplevelse från Stockholm Marathon 2010:

Det är något brunt mellan mig, Szalkai och det träningsprogram som han föreslår för att uppnå en viss tid. För fem år sedan tränade jag för 3:30 med sikte på att komma under 4 timmar med viss marginal. Då sket det sig – och jag lastade misslyckandet på gamla stumma skor. Mest. I år har jag med Rainmanskt fokus följt programmet för en 4-timmarstid. Det innebär att ett tempo på runt 5:40 skall räcka för att nå det målet. Under resans gång har jag hela tiden undrat när resultaten skall komma – när det skall släppa och 5:40 skall kännas om en lättsam inandning.

Den känslan har uteblivit. I alla fall efter 10 km. Det är på tider runt 6:00 per km som jag kommer till min rätt – utifrån den träning som jag presterat. Gott så – jag ville inte vara dum – jag reviderade min plan och siktade på 4:15. Det första 2 milen var som en dag på jobbet. Bara mysigt, skönt, bra flyt. Låg puls. Mellan 2-3 mil började psyket och benen flagga för att något extra var på gång.

Det började kännas att jag var ute och gjorde något extra strax före 30 km. Men strax före Slussen stod min älskling med Coca-Cola och pussar. Iförd röd keps med svamp som ett trubbigt och fyrkantigt horn (symbolik?) tultade jag vidare mot Söder Mälarstrand. Jag fick ny kraft och det flöt på bra bortemot Västerbron ända tills en trafikdelare + refug + min blick på klockan höll på att sänka hela projektet.

Jag stöp som en överladdad spriträv rakt ner i backen. På något konstigt sätt blev den enda kroppsliga skadan ett tumnagelstort skrapmärke i vänster handflata.Mirakulöst nog. Här kunde mitt lopp ha avbrutits tvärt och jag kunde ha blivit aj-aj-aj-mannen på SÖS istället.

Den sista milen var en transport av tvivel, kramp, tjurskallighet som sakta men säkert bröt ner mig. Enda ljuspunkten var på Torsgatan då livet kom åter när den här låten kröp in i mina hörselgångar. Det är lite av en skämskuddelåt – men jag kan lova att den fick nackhåren att resa rygg och mina ben att skjuta fart

För varje kilometer blev det tyngre och från 40 och in i mål var jag som en hund – stannade vid väldigt många stolpar – men jag pissade inte – jag löste upp kramper i vadmuskler och framsida lår. Till och med den tänkta defileringen på Stadion ballade ur. Krampen högg till igen och jag fick sträcka ut mot kanten vid löparbanan med 200 m kvar. Det finns till och med ett klipp på det. Så här var mitt lopp i siffror.

Efter målgång var jag ändå kvickt återhämtad och tackade mina tåtuttar och väl inlöpta skor för att jag var utan blåsor. Jag var också tacksam för all vit vaselin som jag hade strukit på insidan låren.

Snabbt iväg till T-banan och hotellet. Effektiv kroppsvård och massage innan utgång. Dansa hela natten! Tjoho! Neee.. så blev det inte – men kapaciteten fanns. Istället ville jag ha KÖTT. Riktigt Kött. Så fick det bli. Kan varmt rekommendera Grill på Drottninggatan. Där är ALLT grillat. Till och med desserterna är grillade. Nå – jag högg in på deras Absolut Grill-del i menyn och beställde ett kvarts kilo svensk oxfilé. När den kom in och landade i min munhåla vid pass 22.15 på lördag kväll upplevde min gom ett kulinariskt samlag med extra allt. Har aldrig. Svär… aldrig gottat mig så i en serverad maträtt.

Resten av kvällen blev helgod och romantisk med min älskling som njöt av sin grillade röding och sitt vita goda vin. Och – nej det blev inte raveparty, inte disco eller annan utgång. Det blev hemgång, godispåse och sängen samt första kvarten av Apocalypse Now Redux. Därefter mörker. Jag vet – alla som tar sig runt är vinnare. Jag känner mig som en värdig sådan. Besvikelsen gäller att jag inte förmår leverera trots att jag följt ett program. Denna gången har jag INGET att skylla på.Förmodligen är min kropp sådan att den behöver längre sträckor för att lära sig springa marathon.

Jag häpnar inför de som nöjer sig med att träna max 20 km och sedan springer marathon. Likaså de som tränar uppåt 10 km och drar av en halvmara lätt som ingenting. Det är ett sätt som inte funkar för mig. Skall jag fortsätta med marathon så kommer jag behöva göra ultrapass på 5-6 mil för att hitta takt, ton och tempo. Det verkar så. Vill jag det? Tveksamt. En variant är då att träna SOM inför ett marathonlopp och bli en fena på lopp mellan 20-30 km. Jo, så gör vi…eller?

Imorgon skall jag börja träningen för Lidingöloppet som är om 17 veckor. Det skall bli kul, eller som Murakami säger: smärtan är oundviklig – lidandet frivilligt…