Löpning, bloggande och självkänsla

Foto: Colourbox.

Nästan varje gång jag är ute och springer – särskilt på lopp – ser jag en bild framför mig. Det är bilden av den där småmulliga mellanstadietjejen som var livrädd för plinten, livrädd för skolgymnastiken, livrädd för att sticka ut, livrädd för att prata med andra eller sticka ut ur mängden på något annat sätt. Det värsta var nog ändå att jag var så asocial, vågade inte ta kontakt med folk och var rätt så ensam. Det gjorde ju inte underverk med självkänslan direkt. Visst kan man tycka att det borde vara så att vi värderar varandra utifrån inre kvalitéer. Men det är ju ytan – förpackningen – man ser först. De inre egenskaperna träder fram först när man lär känna personen bättre. Men om man är osäker och blyg får man ju aldrig chansen att lära känna någon och då blir det en ond cirkel.

Paradoxalt nog var det faktiskt idrotten som hjälpte mig att komma ut ur mitt skal. Jag började simma i Upsala Simsällskap som tioåring och gjorde snabbt stora framsteg. Jag hade talang för sporten och fick mycket beröm och dunkar i ryggen. Det gav självförtroende och stärkte självkänslan. Sakta men säkert vågade jag vara mer social, jag insåg att jag faktiskt hade något att komma med. Att det faktiskt kunde vara så att folk ville umgås med mig.

Har ofta funderat på hur ni bloggläsare uppfattar mig som person. En sån där som snackar med allt och alla utan problem? En sån där som alltid är superupptagen och inte ser skogen för alla träden? En självcentrerad egotrippare? Egentligen är jag nog ganska glad över att jag inte hör allt som snackas om mig och bloggen. Jag skulle nog bli ganska ledsen för negativa ord eftersom jag har så lätt för att värdera mig själv utifrån vad andra tycker. Även om det är mycket bättre nu…

Och glöm inte – en strimma av vemod ger en människa djup…