Uppvaknande

Idag var det sommarvärme här i Stockholm – perfekt tillfälle att inviga löparkjolen alltså! Foto: Petra Månström.

I morse var benen fortfarande sega efter gårdagens tuffa intervallpass, så jag bestämde att det fick bli ett lugnt återhämtningspass idag. Visst, Kungsholmen runt är inte nyskapande och spännande – men trivsamt så här när det är sommar i luften och mycket folk ute. Minns hur jag sprang i Rålambshovsparken i 28 minusgrader i vintras, näshåren klibbade ihop och andhämtningen var tung vid en fart långt över 6 min/km. Idag ”flög” jag fram och fick tvinga benen att sansa sig lite. För att inte sabba återhämtningen.

Någonstans i höjd med Karlberg slog det mig: det är ju fantastiskt, det här. Ja, att jag överhuvudtaget springer – att löpning är den träningsform jag utövar i stort sett varje dag. Minns hur jag förr om åren gjorde åtskilliga, halvhjärtade försök att ge löpningen en chans – men jag gav alltid upp efter några rundor med flera veckors mellanrum. Minns hur jag tänkte att det här med löpning inte är för mig, det är alldeles för enformigt och asocialt.

Fascinerande hur det kan vända: det började med en anmälan till Stockholm Marathon 2010, fortsatte med en löparblogg som så småningom växte något enormt och nu löptränar jag så ofta jag kan, åker på löparresor och har massor av kompisar som löptränar. Nördigt? Ja! Underbart? Ja! Det enda jag ångrar är att jag inte fann löpningen tidigare, kan ibland känna mig lite avundsjuk på ”ungdomar” som Miranda som tidigt upptäckt den här sporten. Men bättre sent än aldrig, såklart! Jag räknar med att få uppleva många, härliga löparår.

Det jag vill säga med det här inlägget är att kan jag fastna för löpning så som jag till slut gjorde – ja, då kan baske mig nästan vem som helst göra detsamma. Jag lovar! För tidigare tyckte jag knappt att det fanns en värre träningsform än löpning. Tänk, så det kan vända.