Att skratta talanglösheten i ansiktet

Nej, jag är ingen långdistanslöpartalang. Hade jag velat knipa SM-tecken hade jag fortsatt med simningen eller möjligen gett mig på sprint. Foto: Marathon-Foto.

Ju mer jag tänker på min ”löparkarriär” så här långt, desto mer fascinerad blir jag över att jag faktiskt håller på med en sport som jag långt ifrån har fallenhet för. Jag känner mig lite som plugghästen, den som med bra sittfläsk och tålamod höjer betygen lite i taget – och som kastar avundsjuka blickar på den talangfulla klasskompisen som får högsta betyg i allt utan större ansträngning.

Det faktum att löpning är så mätbart är både kul och lite stressande. Visst, jag försöker tänka att jag absolut skulle kunna träna hårdare – och kanske förbättra mig tillfälligt. Men min ambition är ju att träna för livet och inte för en specifik tävling, så ett ovälkommet skadeavbrott skulle kännas så onödigt. Jag försöker också tänka på att det krävs lite jävlaranamma för att få fart på 1,76 meter och 72 kilo Petra. Som sagt – hade jag velat vinna tävlingar borde jag ha satsat på något jag har talang för; som sprintlöpning, simning eller kanske någon sport som kräver bra styrka i överkroppen. Men långdistanslöpning? Nej, det håller jag på med för att det får mig att må bra och för att det är lite kul att skratta talanglösheten i ansiktet.

Ja – de flesta kan utan särskilt mycket träning och lite talang (alternativt ungdomlig raskhet) slå samtliga mina pers. Särskilt på kortare distanser. Men jag försöker att inte bry mig om det även om majoriteten av de killar jag träffar per automatik vill överträffa mina tider. Fascinerande… Undrar varför det är så? :-)

De goda nyheterna är däremot att man ALLTID kan förbättra sig med hjälp av träning – oavsett vem man är. Du kanske inte utvecklas lika snabbt som kompisen, men vilja och motivation kan ta dig längre än du tror. Och visst är det lite kul att visa folk att man kan bli en hyfsad löpare på motionsnivå utan att äga en långkottekropp?