Bloggare – fast också människa

Ibland är det bra att stanna upp och reflektera lite. Alla kan påverka sin tillvaro och det kan snabbt bli bättre än man tror. Foto: Colourbox.

Nej, det här är inte ett ”tyck synd om mig och kom med peppande kommentarer”-inlägg. Det är bara ett försök att teckna någon slags bild av människan bakom alla dessa inlägg som producerats på den här bloggen sedan december 2009. När jag startade bloggen möttes jag med en hel del skepsis i kommentarsfälten och man ifrågasatte såväl träningsupplägg som mina chanser att springa maran under fyra timmar. Jag minns hur jag stod och läste bloggkommentarer i mobilen medan jag väntade på Arlanda Express – hade just kommit hem från Praghalvmaran 2010. Naturligtvis var 99 % av dem mycket positiva och uppmuntrande, men det är ju de negativa kommentarerna man hänger upp sig på. Om jag sprungit halvmaran på ungefär 5:30 min/km i snitt – hur skulle jag då fixa att bara någon månad senare göra en hel mara på 5:38 min/km i snitt (vilket krävs för att komma under fyra timmar)?

Jag är så glad att coach Ingmar ryckte in och skickade mig ett mycket uppmuntrande mejl där när jag kände mig som mest uppgiven. ”Följ mina råd så kommer dina chanser att lyckas med ditt mål att vara mycket goda”, skrev han och naturligtvis hade han rätt. Att jag orkade ro iland maratonprojektet trots ett mycket turbulent privatliv är dock det jag är mest stolt över så här efteråt. Om den tidskrävande maraträningen var en flykt från en jobbig vardag vet jag inte, det enda jag vet är att den hjälpte mig igenom en omtumlande vår. Och det räcker för mig.

Tidigare i år sprang jag återigen halvmaran i Prag. Jag var där med fina löparvänner och hade en trevlig uppladdning med middagar och strövtåg på stan. Ändå fann jag inte riktigt något utrymme för att ladda mentalt. Huvudet var fullt av annat, av tankar på varför det där sms:et jag skrev tidigare aldrig besvarades och vad som skulle hända när jag kom hem. När jag stod på startlinjen borde jag ha varit förväntansfull och fylld av löpenergi. Istället ville jag bara få allt överstökat för att få bort ett ok från mina axlar. Tror ni sådana tankar leder till stordåd? Nej, just det. Jag sprang i mål på en sämre tid än i fjol, med tårar i ögonen. Väl hemma i Sverige bestämde jag mig: allt som sabbar mitt liv, min träning och mitt välbefinnande ska bort. Så. Och sen ska jag börja träna kvalitet med Running Sweden och bli snabb på riktigt.

Göteborg, maj 2011. Tjejen med startnummer 3893 som med ett enda stort leende på läpparna avverkade Varvet på 1.43 är en helt annan människa än tjejen som hasade fram på Prags gator drygt två månader tidigare. Jag har tränat bra, ätit bra och framför allt: jag mår bra! Inifrån och ut. Alla jobbiga, störande element är borta. Och det känns fantastiskt skönt. Och ännu skönare känns det att ha skrivit det här inlägget, för jag tror många av er redan har gissat att mina prestationer styrs väldigt mycket av hur jag mår inombords.

Jag ska inte springa Stockholm Marathon i år – som bekant – men kommer finnas längs banan och heja på er som deltar! Sov gott, alla underbara bloggläsare där ute!