Tankar om Vårruset

Från vänster: Maria hjälper Karin att spetsa till kvällens löparoutfit. Ellinor – som tog hem en fin tionde plats i loppet – och Pocahontas-lookaliken Johanna. Foto: Petra Månström.

Det var i stort sett bara tjejer som skulle springa Vårruset i tunnelbanevagnen på väg mot Universitetet vid 18-tiden igår och jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna lite på diskussionerna som pågick runtomkring mig. Många var väldigt nervösa och undrade hur det skulle gå. Någon oroade sig för att hon tränat för lite. Min första tanke var att hur kan man vara så nervös inför ett lopp utan ”riktig” tidtagning? Men efter ett tag insåg jag att jag glömt bort hur jag själv kände mig för en sisådär 20 år sedan när jag skulle springa Maja Gräddnos-loppet i Uppsala – oftast utan minsta träningskilometer i benen. Man ställde sig liksom inte på startlinjen för att persa eller slå kompisen – det enda som gällde var att ha så roligt som möjligt, oavsett om man sprang, joggade eller lunkade. Eller gick runt.

Jag minns hur jag efter att startskottet gick rusade järnet den första kilometern och sen tvärdog. Smålufsade i mål, men en stund senare hade jag glömt loppet. Det viktigaste var istället den snygga tävlingströjan och picknicken med vänner i gröngräset efteråt. Och när jag kom att tänka på det insåg jag varför tusentals tjejer sökt sig till Stora Skuggan igår kväll. Det handlar glädje, inspiration och pepp. För många innebär Vårruset en spark i baken att komma igång med sin träning och genom att göra något kul tillsammans med andra blir man motiverad att själv sätta igång.

Jag hoppas verkligen att Vårruset gjort att vi fått flera nya löpare i Sverige!

Från vänster: Underbara MarathonMia och yours truly. Joggdivorna Johanna och Karin som tog Vårruset med storm igår – på sitt speciella sätt. Foto: Privat.

Hur gick det för Lag Maratonbloggen i Bloggruset då? För vi ”tävlade” ju mot ett gäng andra blogglag. Jodå, mycket bra måste jag säga. Inte bara hade vi den överlägset snabbaste löparen av samtliga blogglag – supersnabba Ellinor som kom på en hedrande tiondeplats strax bakom Anna Rahm – utan också minst lika snabba Maria som kom in på fina 22:30 och så tre extra glammiga och spralliga tjejer som lyckades med konststycket att fixa till löparfrisyrerna i farten. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under en löprunda som när jag igår joggade igenom Vårrusets fem kilometer långa bana med ”tjejerna” Johanna och Karin. De väckte stor uppmärksamhet med sina långa hårmanar, smäckra löparkroppar och omutliga krav på champagne vid vätskekontrollerna.

Lyckan blev total när Pocahontas hittade sin indianhövding! Foto: Petra Månström.

Efter målgång mötte vi Träningsglädje-Saras lag och konstaterade att Asics haft det stora nöjet att kitta alla oss från topp till tå – inklusive färgglada armvärmare. Missa inte att kolla in en av det lagets medlemmar – MarathonMia – nu när hon drar iväg till Sydafrika för att springa världens största ultralopp! Hur coolt som helst.