Lite reflektion…

Trött men glad bloggare sekunderna efter målgång på Göteborgsvarvet 2011. Foto: Fredrik Stattin (skärmdump från videoklipp).

Två pers på en vecka – hur är det möjligt? En stor del av tiden efter Göteborgsvarvet har jag försökt fundera på vad det var som hände i kroppen. Under Milspåret förra onsdagen kändes benen pigga och kroppen på g, men det var först en stund efter loppet som en helt ny känsla spred sig i kroppen. Något jag aldrig känt förut. Jag liksom svävade fram med lätta steg och kunde inte ens med lite vilja frammana någon som helst träningsvärk eller stumhet efter milloppet. Dagen efter körde jag lite styrketräning för överkroppen (man får ju inte glömma chinsen…) samt 20 minuters löpbandslöpning.

Fredagen ägnade jag åt att sitta på tåget ner till Göteborg samt springa omkring på Göteborgsvarvetmässan. Fick i mig rätt så lite lunch så det blev en hamburgare lite senare på dagen och ännu senare en rejäl Toast Skagen med två öl och chokladtryffel som avrundning. Kanske inte en helt perfekt uppladdning, men tanken var ju ”bara” att jag skulle jogga runt i mystempo. Coach Ingmar hade bestämt avrått från någon som helst maxning (med tanke på att jag ju nyligen sprungit ett millopp), men trots det kunde jag inte låta bli att leka med tanken på att försöka ta reda på hur långt den här ”nya känslan” i kroppen kunde leda mig.

Bollade mina tankar med Sub40-Ellinor och Anders Szalkai – och båda tyckte att jag nog var tillräckligt grundtränad för att kunna klara av att attackera halvmaraperset (på 1.52). Har ju ägnat nästan hela vintern åt lugna distanspass och noterat veckomängder på 60-80 km, så grunden borde helt klart finnas där. Dock påpekade både Ellinor och Anders vikten av att ta det mycket lugnt veckan efter, för att minimera risken för överbelastning och skador. Funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra, men när jag stod där på startlinjen och inväntade startskottet bestämde jag mig: ”Jag går ut i en fart under 5 min/km och ser hur länge det håller. So what om jag skulle tvingas bryta? Det här är ju bara ett fun run.”

Och jag tror man hittar mycket av förklaringen till varför det ändå gick så pass bra i det faktum att jag kände mig så avslappnad i början av loppet. Jag hade ingen press på mig att få en viss tid, ingen hade gissat min sluttid och jag hade ingen arg konkurrent från någon annan dagstidning att tävla mot. Jag kunde göra precis som jag kände för och det var enormt befriande. Det enda jag hade att fokusera på var löpningen och känslan i kroppen, den som var helt magisk. Ingen hade några förväntningar på mig och om det möjligen fanns några så var de extremt låga.

Är både grymt imponerad och förbluffad över vad kroppen kan åstadkomma. Och mitt budskap till alla er därute som funderar på ett långlopp: kan jag så kan ni! Det är bara att börja träna, för träning ger resultat – förr eller senare.