13 kilometer kuperad njutning

Undertecknad och coach Ingmar efter dagens 13-kilometersrunda (fart ca 6 min/km) i kuperad terräng. Foto: Petra Månström.

Efter att i veckan i flera omgångar ha pratat träningsupplägg med coach Ingmar på telefon var det kul att äntligen få träffa honom live och riva av ett pass. Eftersom jag hade kört så pass hårt under den gångna veckan – millopp i lördags och sedan Running Swedens spy-intervallpass i tisdags – blev det ett pass i lite lugnare tempo och på mjukt underlag, men rejält kuperat och delvis i stökig terräng för att ändå underhålla konditionen och utmana koordinationen. Vi pratade en hel del om att jag måste klara av att köra intervallpassen i den fart jag planerat, även om resten av gruppen springer mycket fortare. För jag sågar ju liksom av grenen jag sitter på genom att köra åtta kilometer kvalitet i (för mig) kraftig överfart. Det är stor skillnad på att springa en tusing i 4:29 (som jag gjorde i tisdags) och 4:45 och det är ju den senare tiden som är min ungefärliga milfart just nu. Kör man för hårt försämras återhämtningen och passets syfte går förlorat. Det är något jag absolut måste ha med mig till nästa gruppass.

Men idag var det bara jag och Ingmar och det var skönt. Skönt att inte behöva jaga någon utan bara springa i sitt tempo och njuta av de vackra omgivningarna i Nåsten. Ingmar hade också med sig ett utdrag ur sin träningsdagbok från 1970-talet. Och jag kan säga så mycket som att jag blev alldeles stum av beundran när jag såg den. Löparna på den tiden var helt klart av ett annat virke. Veckomängder på uppåt 185 kilometer är ju knappast något vi glada bloggjoggare pysslar med. Men likväl är det beundransvärt att det finns människor som har pannben och motivation nog att underkasta sig sådana träningsmängder.

Lite gott grillat och ett glas sangria senare är jag på väg att somna. Men det är helt okej, jag är kanonnöjd med dagen. Tack för det, Ingmar!