Intervallpasset from hell

Efter intervallpasset samlades vi i en av Planet Fitness träningssalar för gemensam stretching. På bilden visar Lisa Blommé en övning. Foto: Privat.

Jaha, då har jag kört ytterligare ett pass som överträffar allt annat jag tidigare har gjort i intervallväg. Passet leddes av de fantastiska eldsjälarna Rubin McRae och Lisa Blommé i Running Sweden, en löparcommunity som jag med facit i hand inte kan begripa hur jag kunnat klara mig utan. Den har verkligen kommit in i mitt löparliv som en räddande ängel nu när jag flyttat från Uppsala och jag inte kan träna med coach Ingmar och de andra löparkompisarna i Uppsala så ofta som jag skulle vilja.

Rubin och Lisa kan vara stolta, för de har ett riktigt sjyst gäng som sluter upp på deras pass. Planen för dagen var en mix av korta och långa intervaller enligt följande schema: 3 x (5 x 200 m + 2 km). Långintervallerna fick dock modifieras något eftersom slingan vi skulle springa på inte hade ”rätt” längd. Så första långintervallen var 2,4 km, nästföljande 1,5 km och den sista 1,2 km. Mellan tvåhundringarna och före långintervallen var det 40 sekunders ståvila, setvilan tror jag var två eller tre minuter. Måste kolla upp det!

Under tvåhundringarna sprang Lisa sida vid sida med oss och gav goda teknikråd. Jag vispar tydligen lite för mycket med armarna och fick tipset att hålla armarna lite som om jag bar en bricka framför mig. Armbågarna intill midjan och blicken framåt. Ja – och ”lite hårdare kan du allt ta i, kan du prata så där mycket så kör du inte tillräckligt hårt”…hehe.

Så var det dags för första långintervallen. Det var meningen att vi skulle springa i vår tänkta tävlingsfart på milen, så jag lade mig runt 4:50 min/km. Men benen kändes alldeles för pigga för den farten, så jag ökade lite och försökte hänga i en mansrygg framför mig. Pust och stånk, efter första varvet var flåset igång, men de goda nyheterna är att jag trots hög puls lyckades få ordning på andetagen. Det blev mer kontrollerat nu än tidigare, mycket mindre blåsbälg och det kändes bra. Benen blev allt ledsnare ju närmare mål jag kom, men när jag hörde att någon höll på att hinna ikapp mig bakifrån lade jag in sista växeln och spurtade. 4:40 min/km blev snittfarten på första långintervallen.

Sedan följde fem tvåhundringar innan vi gav oss iväg på långintervall nummer två (1,5 km). Jobbade och jobbade, försökte avleda tankarna från ansträngningen och kollade in förbipasserande istället. Det fungerade riktigt bra för snart var jag nästan ikapp mansryggen och det utan att ens ha tittat på Garmin en enda gång. Pulsen var uppe i 180 (96 % av max) på sluttampen och snittfarten blev 4:33 min/km.

Ännu fler härliga tvåhundringar och så var vi framme vid sista långa intervallen. Nu var vi alla toktaggade och fick målkänning ganska tidigt. Det innebar att farten snäppades upp ytterligare. Vet inte hur det gick till, men sista de 1,2 kilometerna sprangs i en snittfart av 4:29 min/km. Och då var det en inte helt flack runda. Måste säga att jag är mycket nöjd med mig själv!

Trodde seriöst inte att jag skulle klara av ett sådant här tufft pass, men man grejar tydligen mycket mer än man tror. Det gäller bara att vänja kroppen vid de här passen, lära sig att älska flås, mjölksyra och stumma ben och våga snäppa upp farten när Rubin och Lisa ropar ”kom igen!” Det var en mycket nöjd Petra som stretchade, duschade varmt och länge och sedan kostade på sig en skön stund i bastun. Life’s good!

Långintervall tre: Sträcka 1,21 km, tid: 5.27, snittfart: 4,29 min/km, snittpuls: 171 (91 % av max), maxpuls: 180 (96 % av max), höjdstigning: 10 m.

Pulskurva under sista långintervallen. På slutet var jag inte många slag från maxpuls.

Jag vill tacka Running Sweden för ännu ett supermegajobbigt men kanonkul pass! Längtar redan till nästa (på något knasigt sätt!) :-)