Så gick det på testloppet

Jag och coach Ingmar efter lördagens testlopp på 5 kilometer. Pust! Foto: Privat.

Som några av er kanske minns så skulle jag ju köra ett snabbdistanspass i lördags – närmare bestämt ett testlopp på fem kilometer. Jag var rejält nervös när jag mötte upp coach Ingmar och min fina vän Helena utanför Friskis & Svettis Ekeby och vi joggade vidare mot startplatsen. För mig skulle det här bli säsongens allra första snabbdistanspass utomhus och det är ju som bekant en helt annan grej än att springa på löpband. Förhoppningen var en tid runt 23 minuter, allra helst under.

Pulskurva under testloppet. Skärmdump från Garmin Connect.

Efter lite löpskolningsövningar och tre stegringslopp startade vi våra klockor och drog iväg. Det gick så lätt, lätt i början – jag kände mig stark, snabb och lätt. Första kilometern gick svagt utför och den klockade vi på 4:25. So far so good. Sedan blev det lite mer kuperat och andra kilometern gick på 4:43. Skärpte mig lite, försökte tänka bort den tilltagande mjölksyran och stumheten i benen – det gick så pass bra att tredje kilometern sprangs på 4:39. Men sedan kom en uppförsbacke av storlek stor och då hjälpte inte längre Ingmars peppande ”snart är du uppe på krönet, håll i nu!” Benen var slut, antagligen på grund av stor mängd tidigare i veckan, så vi klockades på 4:55. Sedan loggade benen ut helt och i mål stannade min klocka på 23.50. Ingen tid att skryta med, men jag klarade ”skamgränsen” på 24 minuter i alla fall. Det var ju trots allt säsongens första snabbdistans utomhus och snittpulsen på ”bara” 168 (min maxpuls är ca 190) visar att benen antagligen tog slut innan flåset gjorde det…

Testloppsbanan. Skärmdump från Garmin Connect.

Man blir bra på det man tränar – med andra ord är det snabbdistans som gäller för ett tag nu. Ett sådant pass i veckan, insprängt mitt i ett kortare långpass, fram till maran. Och så är det med det…