Lugn, du duger!

Alltför många vill bara dra iväg och köra järnet från löpdag ett. Gör inte det. Foto: Colourbox.

Det är många därute som inte vilar på lagrarna direkt. Redan nu, fast snön knappt hunnit försvinna och det är över två månader kvar till Stockholm Marathon noterar jag att drar upp längden och hastigheten på långpassen och maxar på intervallpassen. Inget fel i det, inte alls. Men jag vill bara säga en sak i sammanhanget, på ett ungefär återge vad jag och coach Ingmar talade om häromdagen.

Det är nämligen lätt att låta sig ryckas med av andras bravader – om kompisen springer över 30 kilometer på långpassen redan nu, då borde väl jag också göra det? Jag ska villigt erkänna att sådana tankar far runt i huvudet då och då. Tur då att Ingmar finns som plockar mer mig på marken. Han har ju så rätt i det att man aldrig, aldrig ska jämföra sig med andra. Man kan låta sig inspireras, men kopiera andras upplägg blir sällan bra. Och vad är det som säger att kompisen gör rätt?

Själv vet jag många som tränade mycket hårdare än jag inför Lidingöloppet, de sprang såväl längre som snabbare månaderna innan. Ändå hade jag bättre tid än dem och jag är säker på att det i flera fall berodde på att de tagit ut sig på träning – inte på att jag faktiskt är snabbare än dem. Egentligen har jag ju tjatat om det här i flera inlägg redan, men en sådan här viktig sak tål att upprepas.

Jag ska absolut springa hårdare och längre långpass, men inte nu. Det sparar jag till framåt slutet av april så att det finns en extraväxel att lägga in då. Fram tills dess kör jag på, ibland hårdare och ibland lättare – men för det mesta med intakt löparglädje. Och det är ju trots allt viktigast, eller hur?