Nerplockad på jorden

Mats Lagerkvist, naprapat och personlig tränare på SATS, visar hur man gör en chin. Foto: Petra Månström.

Jag har ju alltså tagit mig an utmaningen att (bland annat) klara 10 chins och 10 dips före utgången av 2011. Då kan det vara bra att få lite proffshjälp från olika håll, till exempel från en kompetent PT. Jonas Lissjanis på SATS tyckte att jag skulle träffa Mats Lagerkvist, som är naprapat och personlig tränare på nämnda gym. Detta skedde tidigare idag, på SATS Fridhemsplan.

Någonstans i bakhuvudet hade jag för mig att någon form av styrke- och konditionstest skulle utföras, men gårdagens nattarbete och träningsveckan i Portugal gjorde att jag hade glömt exakt vad vi skulle göra. Det visade sig vara ett stort misstag. För hade jag vetat att jag skulle inleda det hela med ett Coopertest – i det här fallet springa 2 kilometer så fort jag kan – hade jag ju aldrig i livet sprungit 30 kilometer den här veckan, inklusive apjobbig snabbdistans igår. Ibland chockas jag över hur dumdristig jag kan vara. Den uppmärksamma minns ju kanske att jag också sabbade fjolårets maxpulstest genom att tidigare samma dag springa superjobbiga intervaller med Malin Ewerlöf Krepp i Sätrahallen.

Nåväl.

Jag ställde mig på löpbandet, Mats knappade in 1,5 grads lutning och så fick jag värma upp i 2 kilometer i 6 min/km. So far so good. Men sedan skulle ju hastigheten upp och stursk som jag är tyckte jag att 13 km/h var lagom snabbt. Jo tjena. Lyckades pressa mig fram i den farten i 1,2 kilometer – sedan var det tack och hej. Flåset var det inget fel på, men benen loggade ut. Så det blev snigelfart resten av Coopertestet. Ghaaa!!!

Jag lovar här och nu att före utgången av nästa vecka prestera ett nytt Coopertest – och där ska jag baske mig fixa 13 km/h i 2 kilometer med 1,5 grads lutning. Minst! Och jag ska inte springa hård kvalitet dagen innan. Nehejdå. Sen ska jag ta en bild på löpbandsdisplayen och mejla in beviset till Mats. Och så är det med det.

PT-timmen fortsatte med en rad styrketester. Jag fick köra bänkpress, göra bicepscurls, benpress, armhävningar, situps, plankan – och de kära chinsen och dipsen. Och si – jag var NÄSTAN på vippen att greja EN dip, men föll på målsnöret. När jag skulle testa den härligt fruktade chinsövningen blev det däremot total förnedring. Jag bara hängde där i räcket och kände mig som den svagaste människan på jorden. Mats kliade sig i pannan och skrev in ”0” på antalet klarade reps i sitt protokoll.

Fortsättningsvis kommer jag jobba mycket med att stärka ryggen, dels i maskiner och med den egna kroppsvikten. Enligt Mats hade jag en bra grundstyrka i överkroppen, det såg han på armhävningarna, bänkpressen och bicepscurlen. Nu blir utmaningen att jobba vidare med min svaga sida, alltså ryggmusklerna. Kanske kan det också få bort min jobbiga, överdrivna svank som av och till ger mig smärta i ryggslutet? Kanske kan rentav min löpning vinna på den här träningen?

Visst hade det kanske varit enklare om jag varit lite kortare och lättare – men jag SKA baske mig greja 10 chins i år fast jag är 1,76 m lång och väger 70 pannor. Och fast jag älskar att springa långt. Yin och yang liksom. Att bli bra på chins och springa maran så snabbt jag kan på ett och samma år är baske mig inte enkelt. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Nu kör vi! Nästa PT-timme med Mats är redan inbokad!