Ingela gästbloggar från Monte Gordo

Ingela Jönsson är en av deltagarna på träningsveckan här i Monte Gordo. Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild.

Jag tycker att det är på tiden att ni får höra lite andra tankar om löpning och träningsveckan här i Monte Gordo. Därför bad jag en av deltagarna, Ingela Jönsson, att skriva ett gästinlägg. Just nu tränar hon inför Stockholm Marathon 2011:

På ganska kort tid har jag blivit en riktig löparnörd: Jag äger vätskebälte, reflexväst, broddar och en Garmin. Jag åker på träningsresor i grupp. Jag löparbloggar! Och om drygt åtta veckor kommer den största utmaningen hittills, då ska jag springa Stockholm Marathon. Mitt livs första mara – skitkul och jätteläskigt på samma gång.

Mitt nya löparliv började när jag för ett par år sen gick igenom en separation. Jag upptäckte att bästa sättet att få ur mig alla jobbiga tankar och känslor var att springa. Och eftersom det var väldigt många jobbiga tankar och känslor som måste ut, så blev det väldigt mycket spring. Samtidigt åkte jag iväg på min första träningsresa, två fantastiska veckor i Thailand (som faktiskt blev en av mina bästa resor någonsin). När jag kom dit hade jag som längst sprungit 10 km, när jag åkte hem hade jag klarat ett långpass på 17 km – tropisk värme dessutom. Det var ett enormt steg för mig och jag insåg att jag faktiskt klarar mer än jag tidigare trott, att den största begränsningen sitter i mitt eget huvud. Jag började tänka att en halvmara kanske inte skulle vara helt omöjlig att fixa, anmälde mig till Stockholm Halvmarathon och spurtade i mål strax under 1.55 utan problem.

Nu började jag på allvar fundera på om jag kanske skulle våga mig på ett maraton. Jag tvivlade fortfarande på min egen kapacitet och eftersom jag var rädd att dra på mig skador om jag ökade träningsdosen för snabbt så bestämde jag att 2012 kunde vara lagom för min maradebut. Men strax efter åkte jag iväg på en ny träningsresa till Portugal och där blev jag snabbt övertalad av peppande medresenärer att springa maran redan 2011. Eftersom jag tydligen är väldigt lättövertalad och dessutom gillar att utmana mig själv så fick det bli så. Med bultande hjärta impulsanmälde jag mig veckan innan platserna tog slut. Nu tränar jag för fullt, försöker att öka träningsdosen i lagom takt men samtidigt vara lyhörd för hur kroppen reagerar efter nya långpass.

Jag är otroligt glad och tacksam över att det som började som en personlig livskris ledde till så otroligt mycket positivt. Jag har hittat ett nytt intresse, fått massor av nya löparvänner, blivit löparbloggare (nåja, nästan..) och insett att jag klarar mycket mer än jag någonsin trodde.

Och jag har redan börjat fundera på vad mitt nästa mål ska bli. Någon som har något bra tips?