Varför löptränar jag egentligen?

Ibland kan det vara smart att fundera över varför man egentligen tränar. Foto: Privat.

Jag är en person som gillar att göra saker ordentligt – som till exempel satsningen på Stockholm Marathon i fjol. Intervallpass, backpass, långpass och lätta distanspass skulle klaras av och visst kändes det både roligt och lite pressande att ha tagit sig an en sådan utmaning. När jag var ute och sprang med Maria i fredags pratade vi lite om det här med varför vi egentligen gör saker och ting. Jag menar, jag är ju då sannerligen ingen elitlöpare och vad är då problemet om jag ibland skulle missa något av mina inplanerade pass?

Löpträningen ska ju inte vara ett ytterligare bidrag till en redan hektisk vardag utan snarare en frizon för glädje och reflektion. Visst vore det roligt att springa lite snabbare på nästa mara – men inte på bekostnad av vad som helst. Skulle till exempel aldrig banta eller sluta styrketräna som jag gör för att bli lättare och snabbare. Löpningen ska vara en glädjefylld pusselbit i mitt liv och det gäller att då och då stanna upp och fundera över varför man springer. Får man dåligt samvete över ett uteblivet pass eller är löpbanden upptagna fast du hängde på gymlåset när de öppnade? Det kanske inte är hela världen, även om det kan kännas så ibland.

Känner någon igen sig? Hur förhåller ni läsare er till er löpning – hur långt är ni beredda att gå för att förbättra er löpning?