Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström


Att ta ut sig ordentligt är skönt men sliter på kroppen. Foto: Colourbox.

Hittade en intressant diskussionstråd på Funbeat som handlade om hur ofta man tog ut sig på träning. Trådstartaren undrar hur ofta forumets medlemmar ”maxar” på träning – ”alltså springa så man spyr eller är helt slut när träningen är avslutad”. Vidare beskriver denne hur han ”kör igång på våren. När jag fått upp flåset kör jag 2-3 stycken stenhårda femkilometerspass i veckan. Slutar alltid med att nått pajar, haha. Kanske inte så smart, men jag hatar att ”fis-träna”. Därför jag funderade om man kan komma till det stadiet att man kan köra stenhårt utan att ta kål på lederna. Jag kör nästan uteslutande 5 km, men tänkte även öka till 10 km så det är väl skillnad då…”

Funderade på hur ofta jag själv tar ut mig helt. Det är väldigt sällan – egentligen har det bara hänt på tävlingar samt vid några enstaka träningstillfällen. Värst var nog faktiskt efter målgång I Form-loppet när jag satte nytt pers på milen, då låg jag ner helt utmattad i någon minut i alla fall. Stockholm Marathon var mer uttröttande än spyframkallande och Lidingöloppet samma sak. Benen tog slut före flåset, liksom. Visst är det en skön känsla att ha tagit ut sig helt, men det kräver också att skallen är med. Det är när skallen och kroppen samspelar som man kan maxa rejält, åtminstone funkar det så för mig.

Så här svarar elitlöparen Lisa Blommé på frågan om hur ofta hon tar ut sig helt på träning:

”Maxar är något jag inte gör särskilt ofta. Det ska väl vara den enda gången jag lyckats med ett maxpulstest – men inte ens då var jag helt utmaxad (jag trillade inte av bandet, utan kunde hoppa av själv och då är man inte helt slut i min mening i alla fall.) Alla har olika benämningar på tuff träning, för egen del tog jag efter Lars och Isabellah Anderssons metod när jag tränade lite med dem i Kenya förra året. Då räknade vi minuter över 90% av max istället. Ett bra pass kanske man hade cirka 15-20 minuter där. Svårare än så behöver det nog inte vara i min mening…”

Hur är det med er andra? Hur ofta maxar ni?

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar