Veckans bloggläsare: Per Broman

Per Broman bloggar om sin löpning på springfortare.blogspot.com. Foto: Privat.

1. Berätta lite kort om din bakgrund som löpare. Hur länge har du löptränat?

– Jag var en riktig soffpotatis som barn. Mina föräldrar fick nästan tvinga ut mig, annars hade jag för det mesta suttit inne och läst eller tittat på tv. Under flera år var jag med i en orienteringsklubb, men det gick aldrig speciellt bra. På tävlingarna brukade jag sluta sist eller bland de sista och jag slutade med orientering när jag var runt 16. Sedan hände inget träningsmässigt förrän min pappa fick sin första hjärtattack – då var jag 35. Han rökte inte, var inte överviktig men ganska stillasittande, så jag insåg att jag måste göra något för att jag inte skulle råka ut för samma sak. Jag började springa runt kvarteret en gång om dagen och utökade distansen gradvis till fem kilometer eller så. Det kändes långt i början. Sedan löpte det på med regelbunden träning. Tre år senare sprang jag min första halvmaraton (på 2:35), åren därpå gick det fortare, 1:56 som bäst år 2003. Sedan kom barnen och jag bytte jobb och slutade helt och hållet. Men i fjol började jag springa igen. Jag trodde aldrig jag skulle kunna komma tillbaka till samma form som sex år tidigare, men det gick förvånansvärt bra.

– Jag tränar alltid ensam, det är inget medvetet val, det är bara svårt att hitta gemensamma tider. Även om jag inte tränar med andra så pratar jag löpning med vänner och kolleger – jag har några som är riktigt snabba. Jag har börjat arbeta med en coach som betonar teknik snarare än antal kilometer per vecka. Om man kan springa avslappnat med en ekonomisk teknik kan man åstadkomma mycket och framför allt springa skadefritt. Jag skriver om det på min blogg, springfortare.blogspot.com.

2. Berätta om ditt löparår 2010! Och vilka är dina mål för 2011?

– 2010 var mitt bästa år hittills. Jag sprang fyra halvmaror, den första på 2:02 i april och den sista på 1:43 i november, och det är så jag betraktar en lyckad säsong: en stabil uppbyggnad där man inte tar ut sig för mycket i början av året för att undvika skador, för att sedan öka självförtroendet och tempot. Där jag bor finns det ett stort utbud av små 5- eller 10km-lopp, så jag försöker springa så många sådana jag hinner med, minst två i månaden under sommaren. Som bäst sprang jag milen på 47:40 och 5km på 21:53, utan att egentligen ha satsat på de distanserna. Jag springer betydligt bättre på tävling än träning, så ett kort lopp en lördagsmorgon fungerar lika mycket som en intensiv kvalitetsträning som en tävling.

– Det känns som jag har stora möjligheter att förbättra mina resultat, åtminstone de närmaste två åren. Men framför allt vill jag fortsätta att förbättra min löparteknik under 2011 och jag tror att då kommer tiderna att gå ner: jag vill komma under 20 minuter på 5km och 1:30 på halvmaran (det senare målet är betydligt lättare sagt än gjort, men det förra känns realistiskt för 2011). Jag ska också förbättra min (mycket svaga) simning för att tävla i ett par sprinttriathlons eller möjligen ett olympiskt triathlon. Maratondistansen får vänta, tror jag. Både uppladdning och återhämtning känns för omfattande (även om det vore kul att springa i intressanta städer som New York eller Berlin).

3.  Hur tränar du så här under vintern?

– På vintern blir det grundträning: snabba intervaller på inomhusbana, crosstraining, motionscykel, löpband med mycket lutning samt simning. Mitt jobb ligger precis vid en stor idrottsanläggning med pool och alla tänkbara redskap, så ofta går jag dit under lunchen. Jag följer inget strikt program, utan försöker ta vara på de tillfällen som bjuds, det blir carpe diem-träning: om solen skiner och det är isfritt springer jag ute. Om det snöar en söndagsmorgon och jag inte vill ta mig till gymmet, tar jag ett pass på motionscykeln hemma, går ut med barnen, eller tränar med Wii fit (som har riktigt bra styrketräningsövningar). Jag är inte ett dugg orolig över att inte få in tillräckligt många kilometer löpning. Det ordnar sig i vår.

4. Hur motiverar du dig att löpträna utomhus i kyla och mörker (om du nu gör det)?

– Jag har inga problem att springa ute om jag är frisk och om det inte är halt eller för blåsigt. Men jag bröt armen en gång efter en skridskoolycka och det tog nästan fem månader att komma tillbaka till samma nivå, så jag andas hellre unken gymluft några månader än riskerar en allvarlig skada. Kylan i sig är inget större problem, den är mer ett klädproblem.

5. Tränar du någon alternativ träningsform och i så fall vilken?

– Jag tränar också cykling och simning och tävlar i duathlon (löpning-cykling-löpning, istället för simning-cykling-löping i triathlon). Träningen för de olika momenten kompletterar varandra väl. Simningen sliter inte på knäna och man tränar överkroppen; på cykeln kan man få in längre workouts och förbättra syreupptagningen.

6. Till sist: Varför tycker du om löpning?

– Det är roligt att ha mål och att förbättra resultaten. Genom att ålderskorrigera tiderna (se http://www.runnersworld.com/cda/agegradingcalculator/0,7977,s6-238-277-415-0-0-0-0,00.html) kan man förbättra sina resultat när man blir äldre även om man inte blir snabbare i absoluta tal. Löpning är också en enkel sport: man behöver bara ett par skor, en tröja och shorts (på sommaren), som är lätta att ta med sig vart man än åker (till skillnad från triathlon som är jobbigt med alla prylar man måste ha koll på). Och att utforska nya platser springandes kan vara fantastiskt.

– Jag gillar också tävlingsaspekten (något som jag avskydde som barn): man träffar människor man annars inte hade träffat och inspireras av dem som är bättre. Och i vilka andra sporter kan en amatör delta i samma tävlingar som den yttersta världseliten? Jag kan inte komma på någon. Men mest av allt tycker jag om löpning för att jag mår bättre: mellan hösten 2007 och 2010 hade mitt blodtryck sjunkit från 110/74 till 94/50, och vikten gått ner från 84 till 76 kilo och detta utan att jag försökt gå ner i vikt – det är nästan vad jag vägde på gymnasiet – och vilopulsen sjönk från 66 till 54.