Linda Werngren, gästbloggare här på Maratonbloggen. Foto: Privat.
När jag läste Petras inlägg om att övervinna sina hjärnspöken tidigare i veckan kunde jag inte låta bli att le. Jag är innerst inne en riktig latmask och det vore lögn att påstå att det spritter i mina ben om jag inte sprungit på ett par dagar även om jag numer ofta längtar efter nästa pass. Därför vet jag att när det kommer till att argumentera mot mig själv så vinner djävulen på axeln ganska ofta när de dagar det tar emot att snöra på sig skorna. Jag har därför sammanställt en alternativ lista för oss som inte har jobbat upp det eftertraktade endorfinberoendet på tillräckligt hög nivå ännu.
Här är latmaskens tips på hur man håller igång:
- Sätt upp mål. Utan mål kan man nämligen precis lika gärna börja imorgon eller nästa vecka.
- Lägg upp veckoschema med antal pass. Nästa vecka kanske du inser att det är skönare att ta de där inplanerade passen i början av veckan och inte skjuta upp allt till fredag, lördag och söndag.
- Skaffa en träningskompis. (alternativt utmana en fiende). Känner du ingen som vill haka på? Efterlys en på någon av de träningscommunityn som finns. Eller finns det kanske en hund du kan låna? Jag har flera träningskompisar som jag bokar upp pass med. Det är svårare att ställa in ett pass om du måste ringa och förklara det för någon annan. Argumenten för att inte träna brukar nämligen vara mest övertygande inne i mitt eget huvud.
- Go public. – Berätta på jobbet om nästa pass, helst för chefen. Eller på Facebook, Twitter eller i en blogg. Blir så svårt att berätta om pass som faktiskt inte ägde rum när folk frågar efteråt.
- Det e bara Ulf Lundell som tycker att ett inställt gig också är ett gig….
- Var realist. Är du ingen morgonmänniska? Planera inte in träning på morgonen det är dömt att misslyckas. Inplanerad kvällsträning? Sätt dig för guds skull inte i soffan, risken är överhängande att du bli kvar.
- Det är inte är kul jämt. Det tar ett tag tills den där nyfrälsta känslan infinner sig och fram till dess får man plocka fram sin jäklar anamma. I början när jag sprang var det varken kul innan, under eller efter ett pass (jo kanske efter när illamåendet lagt sig). Men jag gav inte upp utan fortsatte och efter ett tag blev det vår och jag kunde springa ute till fågelkvitter och det var helt plötsligt ganska mysigt. Ge det en ärlig chans, men tycker du fortfarande att det e pina efter 3 månader ska du nog byta träningsform.
- Fake it till you make it. Om du inte känner dig som en löpare kan du iallafall se ut som en. Dessutom e det roligare att springa i funktionella kläder som inte korvar sig eller hasar ner.
Med det sagt önskar jag alla latmaskar och hurtbullar lycka till och klappar mig själv på axeln för väl utförd träningsvecka, även om jag fick träna både fredag, lördag och söndag.
