Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Ovan från vänster: jag och bloggkollegan Lars efter provlöpning av Lidingöloppets bana i september. Helt slut men oerhört lycklig efter att ha putsat milperset med över två minuter på I Form-loppet i augusti. Svettig och slut någonstans mellan Uppsala och Stockholm i juli. Jag och klubbkamraten Jens från Uppsala Löparklubb efter tufft intervallpass på Studenternas IP i juli. Foto: Privat.
Du vet den där känslan av utmattning, när man har gett allt och det liksom pirrar i hela kroppen. Endorfinerna snurrar runt i systemet och man befinner sig i ett sanslöst lyckorus. Den där känslan av att man har använt sin kropp till det den är ämnad för, nämligen att röra på sig. När såväl ben som pannben satts på prov och man tänjer sina gränser. Det här är nog en av de främsta skälen till att jag har fallit för den här sporten. Har en känsla av att löpningen, som jag ju bara skulle ge fram till Stockholm Marathon 2010, kommer bli en livslång förälskelse…
När upptäckte du löpningen? Hur viktig är den för dig?
