Att hantera en förlust

Emil Jönsson efter att ha missat finalen under vinter-OS 2010. Foto: Scanpix.

Nyligen landade Jan Terns bok ”Lucky Loser” på mitt skrivbord. Det var verkligen perfekt läsning för mig som tidigare var livrädd för att förlora och därför aldrig vågade möta tufft motstånd. I boken finns intervjuer med en rad framgångsrika tränare och idrottare och bland annat får de frågan om hur de hanterar en förlust. Vill gärna ge er några bra exempel:

Mustafa Mohamed, löpare: ”Det beror på anledningen till förlusten. Ibland är det lätt att förstå och då krävs det inte så mycket analys, ibland krävs det att min tränare och jag försöker analysera varför det gick som det gick. Förlusten är mer förståelig om både förberedelserna och tävlingen gått dåligt.”

Josefin Lillhage, simmare: ”Först är jag arg, ledsen och förbannad – speciellt om jag vet att jag har kunnat prestera bättre än jag presterat. Om jag vet att jag kan så mycket bättre så fungerar det som en nytändning för min fortsatta träning inför kommande tävlingar.”

Malin Baryard, hästhoppning: ”Jag går under mottot tänk framåt och lägger därför förluster och misslyckanden bakom mig. Vanligtvis vet jag vad som gick fel och behöver därför inte älta detta utan vet vad som skall ändras till nästa gång.”

Emil Jönsson, sprintskidåkning: ”Det beror på vilken typ av tävling det är. Om det exempelvis är en tävling utanför det jag fokuserar på, exempelvis en löptävling på sommaren, så bryr jag mig inte. Vid viktiga tävlingar skriver jag däremot ner en A4-sida med det som var bra, det som var dåligt och det som kan bli bättre. Sedan jag diskuterat med min tränare släpper jag detta och ser framåt, med lärdomarna i bagaget.”

Anna Laurell, boxning: ”Först är jag arg och sur och vill inte ens prata med min coach. Hade jag pratat strax efter matchen hade jag ändå inte varit så mottaglig. Jag vill istället vara ifred och kanske göra något annat en dag. Därefter går min tränare och jag igenom matchen genom att titta på video och ser om det var jag som gjorde fel eller om motståndaren var bättre.”

Nu är jag ingen elitidrottare och min framtida försörjning står inte och faller om jag till exempel inte skulle klara mina uppsatta mål med löpningen. Och det känns ju skönt. Men samtidigt är jag tävlingsmänniska och vill förstås också tillåta mig att slänga en doja i marken om skosnörena skulle gå upp under en tävling och jag tappar tid. Eller om jag skulle missa 50 minuter på milen med en hårsmån. För det är ju jag liksom. Jag kan inte förhålla mig oberörd till min träning även om den är på motionärsnivå. För övrigt tycker jag att Emil Jönssons resonemang ligger närmast mitt eget. Jag hade nog blivit mer besviken om jag missat under fyra timmar på maran än jag blev när jag med en hårsmån blev snuvad på sub 50 minuter på miltävlingen Kungsholmen Runt.

Hur förhåller du dig till ”förluster” – när det inte går som du vill på ett lopp?