Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Vågar man som soffpotatis dejta en långdistanslöpare? Eller är det kört från början? Foto: Colourbox.
Ett ofta återkommande diskussionstema när jag träffar löparvänner är det här med att kombinera ett tidskrävande intresse – i det här fallet maratonträning – med familjeliv. Lever man ensam är ju saken biff, då bryr sig väl knappast någon om hur många mil man klämmer i veckan. Men när en pojk- eller flickvän kommer in i bilden kan det ibland uppstå problem. För långt ifrån alla har förståelse för att man måste upp i ottan en helgmorgon för att springa långpass – eller ge sig ut och dunka snabbdistans en sen fredagskväll.
Dock har jag ett par exempel på solskenshistorier där den ena partnern är ”soffliggare” eller åtminstone ”tränar lagom mycket” medan den andra ligger i hårdträning för maran. Så visst kan det funka. Nu är jag lite nyfiken på er läsare – ni som är ute och springer ofta och mycket, hur får ni ihop det med en eventuell relation?
