”Jag springer bäst när jag är nykär”

Bilden ovan är tagen i våras, under ett av de där träningspassen när allt funkade. Klippet i benen fanns där och jag höll mjölksyran i schack. Foto: Privat.

Rubriken till detta inlägg är något som en god vän sa för ett tag sedan. Vi pratade då om de där passen när allt bara fungerar – liksom av sig själv och utan att man behöver kriga. Det är riktigt jobbigt och man maxventilerar, men ändå är känslan nästan uteslutande positiv.

”De där passen när allt bara stämmer – de har jag sprungit när jag varit nykär. Då springer man liksom lite ovanför marken, allt känns så lätt och man flyger nästan fram”, sa min vän.

Jag tyckte att det lät väldigt vackert – men också lite märkligt. Varför skulle det vara lättare att springa bra när man är kär – är inte ilska eller frustration bättre drivkrafter? Jag funderade på hur jag själv fungerar och kom fram till att jag nog fått till riktigt bra träningspass när jag varit nykär – men tankarna har då oftast varit på annat håll och fokus har inte varit helt lätt att hitta. För egen del har jag fått till de allra bästa passen när jag varit irriterad på något. Då har träningen gett mig nya infallsvinklar och möjliga lösningar på problemet.

Hur funkar du? Är du kärlekslöpare eller frustrationslöpare? Krigar du dig fram eller svävar du fram när du är som bäst?

(PS: Vill bara påminna om det nu åter går att kommentera anonymt som tidigare – du behöver alltså inte skapa något konto! DS)