Jag vill också kräkas i en buske

Utmattad Petra tar igen sig efter avklarad Slottsrunda. Frida är betydligt piggare, som ni ser. Foto: Privat.

För en tid sedan intervjuade jag Paolo Roberto och vi kom bland annat in på ämnet löpning. Han avslöjade att han gör milen på runt 45 minuter och att han hellre sticker ut i Rocky Balboa-liknande mundering och ”plöjer” snarare än finspringer i tights. Sedan tillade han den minnesvärda onelinern: ”Jag tränar fortfarande så hårt att jag blir helt utmattad. Det är lite charmigt att kasta sig åt sidan och kräkas i en buske.”

I senaste numret av Runner’s World läser jag i en krönika av Lisa Blommé om hur hon tillsammans med maken och löptränaren Rubin McRae ska köra ett stentufft löppass med ett gäng. Målet för dagen är att ”springa tills man stupar”· Och stupar gör löparna – som käglor, en efter en. Från en ganska behaglig lunk dras tempot sakta men säkert upp en bra bit under 4 min/km och last man standing är Fabrice. Men Lisas budskap är att samtliga deltagare – oavsett vid vilken fart de fick kasta sig åt sidan av utmattning – gav allt utifrån sina förutsättningar.

Så – i ljuset av Lisas krönika och Paolos charmerande beskrivning av sin träning börjar jag känna ett grymt sug efter kräkningsframkallande träning. Har puttrat runt i mystempo så pass länge nu att jag börjar känna mig som en stegrande travhäst inlåst i ett bås. Hmm…undrar om jag kan övertala coach Ingmar till ett spyintervallpass i snön?

Och till den kanske mest intressanta frågan: När tränade du senast så hårt att du kräktes? För egen del var det ett tag sedan, efter en Duracellbestigning av en alptopp och 15 timmars kontinuerlig vandring på hög höjd utan längre raster.