Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Maraton, halvmaraton, milen eller kanske 5 km – finns det någon distans som är ”finare” än de andra? Ovan bild från Prag Marathon. Foto: Scanpix.
100 km, 50 km, 42,195 km eller kanske 10 km? Eller varför inte 30 km? Eller 5 km? Finns det egentligen någon distans om utmärker sig bland de övriga som ”lite finare”? Som juvelen i löpardistansernas krona eller en Björn Ranelid-bok i en bokaffär? Den sistnämnda jämförelsen kanske haltar något – men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Ultradistanserna får då och då på pälsen i chefredaktörsspalter – ingen nämnd, ingen glömd – medan maratondistansen ofta upphöjs som långloppens examensprov, distansen som sållar agnarna från vetet. Den lite nyare halvmaratondistansen känns lite som en rookie, men samtidigt uppskattas den av fler eftersom den är mer lättillgänglig än dubbla sträckan.
Att med dunkande huvud och tilltagande blodsmak maxventilera på ett femkilometerslopp har också sin charm liksom att kötta dubbla sträckan som springs i ett komaliknande tillstånd där kroppen är ett enda kaos av mjölksyra och ”nu-skiter-jag-i-det-här-och-kliver-av”-känslor.
Om man nu kan tala om en rangordning bland tävlingsdistanser så skulle jag för egen del vilja upphöja 42 195 meter som den främsta. Dels på grund av historiskt tunga argument men också för att få klarar sträckan utan systematisk träning. Ett maraton kräver helt enkelt sin kvinna (eller man).
Vilken distans är finast enligt dig? Och varför?
