Perfect is boring!

Så här ser både min frukost och middag ut vissa dagar. Och det funkar för mig (som Stig Strand säger) även om det kanske inte är optimalt. Foto: Colourbox.

Mitt inlägg om träningsbloggarnas ansvar har debatterats på en del andra bloggar om träning. Bland annat har passagen om mina mindre bra middagsvanor omskrivits och påståenden om att jag skulle sträva efter perfektion förts fram. Jag kände därför att det var på sin plats med ett litet resonemang kring begreppet perfektion.

Vem är perfekt? Finns det någon som är det? Eller är det bara en definitionsfråga? Det här är ett intressant ämne som man kan vrida och vända på många varv. Och en sak kan jag slå fast redan nu: om perfektion innebär fotomodellutseende, make, kids, hus, bil, välbetalt jobb och julaftonsfirande i Thailand så är jag definitivt inte perfekt.

Men nu hör jag till dem som tror att världen blir lite bättre och trevligare om vi inte är helt homogena. Folk får helt enkelt välja själva hur de vill leva sina liv. Om några av dem som läser den här bloggen blir inspirerade till egen träning så har jag definitivt lyckats med något som i mina ögon är perfekt – nämligen att bidra till ökad folkhälsa. Perfektion känns förresten som ett ganska meningslöst uttryck såvida man inte talar om lacken på en bil, beviset på en matematisk gåta eller sömmarna på ett klädesplagg. Eller något annat världsligt.

Men i mina ögon kan eller bör människor inte vara perfekta. Det är helt enkelt inte mänskligt att vara perfekt.

Det faktum att jag ibland äter frukostliknande middagar är sådant jag inte är helt nöjd med – jag vet ju hur bra min kropp mår av varm, lagad mat. Men likväl är det så jag lever just nu och det står jag för och accepterar. Visst kan man ha ambitionen att förbättra sin kost – vilket jag har eftersom jag vet att det skulle få mig att må bättre – men jag är inte så hård mot mig själv att jag måste framstå som en fulländad maratonmaskin med oklanderliga matvanor på bloggen. Det får bli när det blir.

Jag tror att en stor del av framgången med den här bloggen ligger i det faktum att jag är allt annat än perfekt. Jag gillar att springa men befinner mig på en sådan nivå att många andra människor kan relatera till min träning. Jag tränar för att kunna leva, äta och dricka gott – inte tvärtom. Och det är den bilden jag hoppas att jag förmedlar på bloggen. Ätstörningar och meningslös strävan efter perfektion har jag ägnat mig åt så mycket i unga år, orkar inte med det längre. Lika bra att älska sig själv för den man är – livet blir både enklare och roligare då.