Min vänstra fot…

En elastisk linda borde alltid vara med på löprundan – tyvärr slarvade jag med det i lördags. Foto: Colourbox.

Hur mår foten idag då? Jo, det går åt rätt håll och svullnaden är inte lika omfattande som de tidigare gångerna – antagligen beroende på att jag nu klämde åt ordentligt runt vristen i väntan på bandage och sedan lindade foten så hårt jag stod ut med. Därefter låg jag med foten i högläge i närmare en timme och kunde redan på kvällen linka omkring utan stöd.

Sov med lindad fot och haltade också på söndagsmorgonen, men bestämde mig för att försöka ta mig till gymmet och köra ett pass på crosstrainermaskinen. Det gick över förväntan! Ja, förutom att det är sanslöst tråkigt att stå på samma ställe och veva med armarna i 45 minuter. Men jag blev andfådd och hade inte ont i vänsterfoten, så visst gav träningen effekt.

Haltar fortfarande lite lätt, men tror nog att jag skulle kunna börja jogga lugnt ganska snart. Dock känner jag inte riktigt för det än, händelsen i lördags stal lite av min löplust. På senaste tiden har det känts mer som ett jobb att ge sig ut och springa än lustfylld träning och då är man fel ute. Behöver hitta springglädjen igen och det gör man bäst genom att ta en paus från löpningen. Så det är precis vad jag tänker göra.

Har också funderat mycket på det här som hände i lördags. På den tiden jag var fjälledare i Friluftsfrämjandet var det självklart att en ledare gick längst fram och en ”höll kön” längst bak. På så sätt har man koll på hela gruppen och kan snabbt ingripa om olyckan skulle vara framme. Och jag har också fått lära mig att även om någon som har ramlat säger att ”allt är ok” så behöver det inte vara så. Är man i chock är man kanske inte kapabel att göra en vettig bedömning av sin egen status.

Och det var lite så jag kände i lördags – att det hade varit skönt om någon hade stannat med mig en stund. Men nu var ju den här gruppen lite lösare sammansatt och visst är det så att var och en bör reda sig själv, absolut. Man kan inte kräva att folk ska vara tankeläsare. Men nästa gång jag ser någon ramla och slå sig tänker jag nog stanna en liten stund extra för att vara helt säker på att personen är utom fara.