Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Halkigt och moddigt var det på marken under dagens lugna distanspass. Foto: Privat.
Jag hör inte till dem som tycker att det är kul med mörker, kyla och slaskväder. Särskilt november tycker jag är en tung månad som jag helst vill lägga bakom mig snabbt och istället rikta blicken mot december och julstämningen. Tanken på jul, glögg, pepparkakor, engelsk fruktkaka och julklappar är det som håller mig uppe under november. Och löpningen förstås!
När jag släpade mig runt grannskapet igår kväll kände jag verkligen hur välgörande ett löppass är, hur stor skillnad det är i humöret före och efter. Det är ju nästan trolleri egentligen. För när jag höll på med jympa kan jag aldrig minnas att jag upplevde samma markanta förändring i humör (till det bättre) efter ett pass.
Underlaget var en utmaning i sig igår. Mycket av snön hade smält undan och nu låg det en tunn hinna av glashal is på marken, samt snömodd här och där. Trampade då och då rakt ner i djupa pölar med iskallt smältvatten, men fötterna blev snabbt varma igen. Mötte även den här gången en hel hoper andra löpare och det gör mig verkligen glad att så många numera utövar den här fantastiska träningsformen.
Pulsdiagram från gårdagens mörkerjogg. Sträcka: 10,30 km, tid: 1:02:01, snittfart: 6:01 min/km, snittpuls: 153 (81 % av max), maxpuls: 172 (91 % av max). Pulstoppen i slutet av passet kommer sig av en rusch uppför en kort, kort men brant backe. Skärmdump från Garmin Connect.
Fler som springer ifrån novemberdeppen just nu?
