En tankeställare

En god vän till mig, Helena, har haft ett tufft 2010. Här berättar hon sin historia, som förhoppningsvis kan få fler att tänka efter en gång extra innan de tränar hårt fast kroppen säger ifrån:

”Jag har alltid tränat mycket. 2008 började jag med löpning. Innan dess var jag aktiv inom gymnastikgrenen trampolin på elitnivå samt ledde pass Friskis & Svettis. Anledningen till att jag började springa var en vadslagning med en kompis om att klara Göteborgsvarvet 2007. Längst sprungna distans vid den tidpunkten var 10 km i skolgymnastiken. Loppet genomfördes och en gräns för vad jag trodde att jag klarade av var spräckt. Ett år senare var jag fast och började löpträna som komplement till Friskis & Svettis.

2009 sprang jag Stockholm Marathon för första gången. Återigen hade en drömgräns spräckts. Under hösten 2009 började jag genast träna inför Stockholm Marathon 2010, bland annat med Team Stockholm Marathon Uppsala. Under slutet av 2009 började det dock gå tyngre med löpträningen. Jag var och testade mina blodvärden och jag fick järntabletter då mitt järnvärde var lite lågt. Jag tog det lugnt över jul och nyår för att samla lite ny energi. I februari återupptog jag träningen.

Hela våren kantades dock av förkylningar och små infektioner. Jag vilade självklart då jag var sjuk men såhär i efterhand har jag insett att jag nog många gånger hade för kort vila mellan de olika infektionerna. Eftersom träningen blev okontinuerlig var starten i Stockholm Marathon i fara. När det var några veckor kvar bestämde jag mig för att springa maran trots allt. Jag hade sprungit tävlingen Blodomloppet några dagar innan och tog resultatet där som ett bevis för att formen var bra.

På lördagen samma vecka var det så äntligen dags för Stockholm Marathon 2010. Jag hade haft lite ont i öronen innan men tänkte inte så mycket på det – man kan ju vara lite hypokondrisk innan lopp, det har ju liksom hänt förr. Redan efter 15 km började jag få problem. Jag fick svårt att andas och kände ett tryck över bröstet. Sedan följde kramp i ben och vader, något jag aldrig tidigare hade fått. Mellan 20-42 km var jag tvungen att stanna och stretcha ungefär varannan kilometer för att sedan gå och efterhand börja springa försiktigt igen. Det var hemskt, jag var yr och mådde inte bra. Men bröt gjorde jag inte, det fanns liksom inte på kartan. Tanken att jag var sjuk fanns inte utan jag trodde bara att jag hade en dålig dag.

Jag minns knappt något från den sista milen, förutom att jag tänkte att ”det här är tveklöst det värsta jag gjort i HELA mitt liv, jag ska ALDRIG mer springa”. Trots detta tog jag mig i mål. Efter målgång fick jag ligga i sjuktältet för att återhämta mig och någon dag senare insjuknade jag i feber, kräkningar och dubbelsidig öroninflammation. Öroninflammationen var alltså det som jag kände i öronen och som var på gång redan innan loppet. När penicillinkuren ätits upp och jag skulle komma igång försiktigt med träningen efter någon månad sade kroppen stopp.

Jag förstod inte att något var fel utan tänkte ”det är inte så konstigt om det är tungt eftersom jag har vilat en längre tid och varit sjuk”. Symptomen jag fick under träning var tryck över bröstet, svårt att andas och kraftlöshet. Detta gav inte med sig utan blev bara värre och värre. En kväll på väg hem från ett pass snurrade allting till. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och de skickade upp mig på akuten. På natten lades jag in på hjärtintensiven med misstänkt hjärtmuskelinflammation.Tiden på sjukhuset var fruktansvärt ångestladdad. Varför, varför bröt jag inte Stockholm Marathon och varför reagerade jag inte tidigare, redan under våren, på detta? Nu kunde jag inget göra utan jag var i läkarnas händer.

En tid senare kom beskedet – jag hade med största sannolikhet haft hjärtmuskelinflammation. Blodproverna visade på en infektion och ett nedsatt immunförsvar. I skrivande stund är det oktober och jag vilar fortfarande. Anledningen till detta inlägg är att det är en ledsam historia och jag önskar ingen att hamna i min situation. Så gör inte som jag utan lyssna på din kropp om du är trött eller sliten. Ta en/flera extra vilodagar och om det inte hjälper, uppsök läkare i tid! Jag kan intyga att det inte finns någonting i världen som är värt att offra hälsan för.”