Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Jag mot elementen – precis som jag vill ha det. Foto: Colourbox.
Det hände för första gången när startskottet i Prags halvmara gick. För andra gången strax före målgång i Stockholm Marathon. Och igår fick jag återigen anledning att plocka fram näsduken. Jag talar om att fälla en och annan tår under pågående löpning. Böl-löpa, helt enkelt. Det lustiga var att det inte skedde under födelsedagsjoggen runt Kungsholmen utan under den löjligt korta transportjoggen till Ica tidigare på dagen.
Det var någon slags sentimental svallvåg som sköljde över mig där på den lömskt halkiga vägbanan. En salig blandning av lycka och tacksamhet över vad löpningen har gett mig, över att jag faktiskt kan springa och vilka underverk träningen gör med min kropp och själ. ”Gud, så pretentiös hon är”, tänker kanske du som läser detta. Javisst är jag det, men det bjuder jag på.
Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att jag kom in i runner’s high där, på väg till affären för att köpa frukostfrallor. Otippat men sant. När var du extra hög på endorfiner sist?
