Granebergsvarvet avverkat!

Högst upp från vänster: Före loppet-bild inifrån Valsätraskolan där nummerlappsutdelningen ägde rum (från vänster Kalle, Pontus, jag och Anders). Som ni ser har jag mascaran på! Efter målgång fick jag en fin minnesmedalj och träffade bland andra Anna Rahm, som vann damelitklassen (från vänster Erik, Jörgen, Anna och Henrik). Foto: Privat.

Min första löptävling i Uppsala har avverkats! Granebergsvarvet heter loppet som gick av stapeln här i min hemstad tidigare idag och det var en riktigt trevlig upplevelse. De lopp jag hittills har sprungit har ju varit ganska storslagna historier med tusentals deltagare, nummerlappsutdelning flera dagar i förväg, tidtagningschip som ska fästas på skorna och så vidare. Det var därför faktiskt skönt att få koppla bort allt detta och för en gångs skull vara med om ett mindre lopp.

Lite skamset måste jag erkänna att jag fram tills för bara någon vecka sedan inte hade en aning om detta lopps existens – trots att det i år går för 48:e gången! Men där ser man hur mycket det gör att gå med i en löparklubb och lära känna en massa sköna löparmänniskor. För det här är ett lopp jag definitivt vill springa fler gånger.

Fantastiske coach Ingmar hämtade upp mig på morgonen och sedan följde en bilfärd till Valsätraskolan med peppsnack och annat smått och gott. Min fot var fortfarande inte helt hundra – men dock fullt springbar – och delvis därför bestämde jag mig för att se det här loppet som ett ”fun run”, en snabbdistans på tävling, snarare än ett maxlopp. Dessutom har jag ju avverkat ett gäng ”tunga” lopp som Stockholm Marathon och Lidingöloppet för bara någon tid sedan, så det var skönt att få ta det lite lugnt idag. Planen blev att gå ut i ungefärlig halvmarafart (strax under 5 min/km) och försöka hålla tempot in i mål.

Varmkorv med bröd för 10 kronor, kexchoklad samt bulltallrik för samma peng och gratis saft – precis så mysigt och avslappnat som det låter. Efter att ha langat in min ryggsäck med ombyte under uppehållsrummets pingisbord gick jag ut och körde några stegringslopp innan jag ställde mig i startfållan.

Pang! Där gick startskottet och strax letade sig krutdoften in i näsborrarna. Jag tryckte igång min Garmin och upptäckte först efter någon kilometer att den inte hade hittat satelliterna än. Vilken miss! Inget att göra åt, bara att springa på och hoppas att den snart skulle vara på banan. Under tiden försökte jag komma in i mitt tänkta tempo, det vill säga strax över tröskelfarten, och letade mig fram till en bred rygg med fladdrig löparjacka som skulle få agera vindfång åt mig på den blåsiga rakan mellan Ulleråker och Sunnersta.

En och annan Uppsalabo hade letat sig ut och hejade på oss löpare som valt att springa de 13 kilometrarna den här dagen. Jag hörde någon peka på mig och ropa ”Titta där, en tjej! Jag gillar tjejer, så heja bruden i knallgrönt!” Det gav givetvis en extra kick och jag bestämde mig för att lägga fladderjackan bakom mig och kruta på lite. Flåset var det inget fel på, pulsen höll såg föredömligt låg runt 165 – men däremot började mina ben säga ifrån. Självfallet sviter av den gångna veckans träning i form av Slottsrundan, terränglöpning i Lill-Jansskogen och tufft intensivjympapass på Friskis & Svettis som satt sina spår – ingen optimal laddning inför dagens lopp. Men nu skulle det ju inte vara något maxlopp så jag tuffade på i min femminutersfart och kände mig nöjd med det.

Blev sällan omsprungen, istället plockade jag löpare nästan hela tiden och hann dessutom småprata med ett par tävlande som kände igen mig som ”hon som bloggar”. Ytterst hedrande!

Banan var trevlig, den första halvan var hyfsat flack medan slutklämmen bestod av två rejäla backar varav den sista, ”Hundbacken” kallad, var en riktigt seg historia. Väl uppe på krönet kändes benen som stockar och fast jag visste att jag egentligen borde lägga in någon slags spurt här valde jag att lufsa på i samma tempo och peppade bloggläsaren Kåre som några hundra meter före mål tog sig förbi undertecknad. Grattis till dig!

Lyckades i alla fall (min vana trogen) uppbringa en ”Bolt-spurt” de sista 30 metrarna in i mål och det är jag nöjd med. Tiden landade på någonstans runt 1.05 vilket innebär en snittfart på ganska precis på 5 min/km. Perfekt! Någon ryckte bort en bit av min nummerlapp (antagligen för tidtagningens skull) och en annan tryckte en fin medalj i min hand. Tackar för det! Fortsatte mot Valsätraskolan där jag köpte en varmkorv med bröd och hälsade på segrarinnan i damelitklassen, Anna Rahm, som jag förevigade på bild. Avrundade med en kexchoklad och fick sedan skjuts hem av snälle Lennart.

Höjd- och pulsdiagram från Granebergsvarvet 13 km. Skärmdump från Garmin Connect. Snittfart ca 5 min/km, snittpuls 162 (85 % av max) och maxpuls 172 (91 % av max).

En del av charmen med mindre lopp är att man har större chans till en framskjuten placering. Som ni ser ovan knep maratonbloggaren silvret i klassen D2 (Motion). Tiden (manuell tidtagning där tiden lästes av en kort stund efter målgång) blev 65.15 – Garmin sade 64.55 – så farten blev ju ganska precis runt 5 min/km.

Jag kan varmt rekommendera att delta i mindre lopp som Granebergsvarvet – på Friidrott.se hittar du lokala tävlingar i just dina hemtrakter. Jag vill tacka Upsala IF för ett fint arrangemang och hoppas kunna ställa upp även nästa år!