Gäddan i akvariet

Gäddan i testakvariet är ett väldigt slående exempel på mentala hinder, hur tron på sig själv kan kvävas. Foto: Staffan Löwstedt.

Var igår på releasepartyt för nya, omgjorda Friskispressen där undertecknad är pryl- och reseredaktör. Där bjöds det förutom god mat och dryck på en mycket intressant föreläsning av den mentale coachen Olof Röhlander, titeln var ”Det blir alltid som man tänkt sig”.

Jag ska ärligt erkänna att jag har en inbyggd skepsis mot sådana här typer av föreläsningar och olika ”coacher” som ska hjälpa oss med det ena och det andra. Men Olof hade faktiskt en hel del tänkvärt att komma med – bland annat tog han upp ett gammalt 70-talsexperiment med en gädda som placerats i ett akvarium med småfisk. Gäddan högg glupskt efter småfisken och åt.

Efter en tid satte man ner ett glashinder runt småfisken, som skyddade dem men som var osynligt för gäddan. Gäddan attackerade glasväggen gång på gång, utan framgång. Varje gång den försökte slog den sig och till slut gav den upp. Då tog man bort glaset så att småfisken åter kunde simma fritt i akvariet. Men gäddan förblev apatisk, gjorde inga nya försök att attackera fisken och svalt så småningom ihjäl.

Det här är ett lysande exempel på hur man sakta men säkert kan bryta ner tron på sig själv, man vågar inte längre försöka eftersom man misslyckats tidigare. Exemplet kan appliceras på nästan alla vardagssituationer man kan komma på – relationer på jobbet och i privatlivet, träning och så vidare. Ofta hör man till exempel folk säga: ”Det ligger i vår släkt, jag är sådan – inget att göra åt”. Snacka om att ha gett upp fast möjligheterna finns överallt.

Men sanningen är att man blir bra på det man tränar. Om man ägnar dagarna åt att klaga så blir man bra på att klaga – men om man istället försöker tänka positivt och se möjligheterna blir man följaktligen bra på det. Ska vi nu vara pedagogiska och flytta över resonemanget till träning i allmänhet och löpning i synnerhet gäller ju samma sak här. Visst kan man säga saker som: ”Ingen i vår släkt har löptränat, vi kan inte sånt – våra kroppar är inte byggda för det”.

Eller så kan man tänka: ”Inget är omöjligt. Kan andra så kan jag – jag ska bli den första i vår släkt som springer ett maraton”. Så tänkte jag och det funkade ju!