Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Vi går mot mörkare tider och det finns anledning att tänka till lite extra när man väljer omgivning att löpträna i. Foto: Colourbox.


Det hände en ganska obehaglig sak igår som jag först inte tänkte skriva om – men sedan tänkte jag om. För om det här inlägget kan hjälpa andra att undvika att hamna i den situationen jag hamnade i så vore det väldigt bra.

Klockan var strax före sex och jag gav mig ut på min vanliga runda. Jag sprang den senast veckan före Portugalresan och då var det ljust till en bra bit efter sju, men nu föll mörkret bra mycket snabbare. Dock tänkte jag inte så mycket på det utan fortsatte längs den gamla banvallen där belysning saknas under några avsnitt och spåret omgärdas av tät skog.

Eftersom jag hade musik i öronen uppfattade jag inte så mycket av det som hände runtomkring, men plötsligt kände jag att någon var bakom mig. Stannade till, stängde av musiken och vände mig om. Där ser jag en kille på cykel som också stannar till. Han börjar fråga en massa saker, om vägen till olika ställen, var jag kommer ifrån och om han kanske får cykla bredvid mig medan jag springer. Det hela känns väldigt obehagligt och just i den här stunden ser jag ingen annan människa inom räckhåll, dessutom är det väldigt mörkt och skumt just här.

Jag svarar bara kort att nej, han kan inte cykla bredvid mig för nu har jag bråttom. Sedan vänder jag mig om och springer, så fort jag bara kan och förmodligen är det den snabbaste kilometern jag någonsin har sprungit. Hjärtat bultade på högvarv och jag stannar inte till förrän jag får syn på två personer som är ute och rastar en hund. Vill bara hem och ställer mig därför vid busshållsplatsen och inväntar nästa buss. Hädanefter kommer jag bara springa där det är upplyst när det är mörkt ute, med sällskap, eller på löpband.

Kanske oroar jag mig i onödan, men jag tycker ändå det är bättre att lita på sin magkänsla än att ta risker. Var och en gör naturligtvis som den känner/tycker.

Jag vill inte skrämma någon, bara göra er uppmärksamma på att sådana här saker händer och att det finns anledning att vara extra försiktig när man springer i mörkret. Var rädda om er!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar