Om taskigt självförtroende

Igår vågade jag äntligen gå fram till Martin Lidberg och fråga om han ville ställa upp på bild med mig. Det tog ett par dagar att samla mod… Foto: Privat.

Det talas mycket om självkänsla och självförtroende. Att man ska hålla sig framme, vårda sitt varumärke, mingla, bygga nätverk (och underhålla dem). Umgås med de ”rätta” personerna och synas i de ”rätta” sammanhangen för att nå dit man vill. Jag blir lite stressad av allt det här snacket. För det var inte länge sedan jag hade världens kanske sämsta självförtroende, trodde inte att någon var intresserad av det jag hade att säga – eller hade lust att läsa det jag skrev i en blogg.

Det tog mig flera dagar att samla mod för att gå fram till Martin Lidberg och fråga om han ville ställa upp på en rolig bild tillsammans med mig. Nämnda bild såg ni på bloggen igår och det är lätt att tro att jag är en sån där typ som alltid håller sig framme och inte är det minsta blyg – slår sig i slang med kändisar och snicksnackar om allt mellan himmel och jord utan minsta besvär. Det stämmer tyvärr inte.

Jag har länge brottats med ett dåligt självförtroende och tycker ofta det är jobbigt att mingla med en massa okända människor. Men jag är medveten om ”problemet” och försöker tvinga mig själv att utsätta mig för sådana situationer för att jag i förlängningen ska klara av dem lättare. Jag umgås hellre med några få personer över ett förtroligt snack än sitter runt ett stort bord och kallpratar med folk jag inte känner. Jag undrar ofta vad de tycker om mig, om de tycker jag är lite konstig som kanske inte vågar prata lika mycket och avslappnat som de gör. Det tar tid för mig att känna mig trygg och våga prata obehindrat i andras sällskap.

Så. Varför skriver jag allt det här?

Jo, för att jag vill berätta hur välgörande mitt bloggande är för mitt sargade självförtroende. Äntligen har det gått in i skallen att det faktiskt finns folk som är intresserade av vad jag har att säga och att jag också passar in och duger. En insikt som kanske är självklar för många – men inte alltid har varit det för mig. Men min löpning, mina vänner och mitt bloggande tycks vara en bra medicin för att jag sakta men säkert ska bygga upp mitt inre.

Det blev ett lite djupare inlägg den här gången. Men jag kände att det var viktigt att få ur sig.