Man är inte mer än människa…

Efter att jag skrivit förra inlägget om min höstträning slog det mig att det ju kanske ser ut som att jag är en extremt uppstyrd person som likt en robot betar av mina pass precis enligt plan. Men – nej. Sådan är inte jag. Det kanske är lätt att tro att jag är någon slags fantasifigur som får betalt för att blogga och springa på heltid, som inte gör något annat än springer och som bara pratar löpning med allt och alla.

Jag kan lugna er med att den Petra ni möter genom bloggen bara är en liten del av mig. Fram till december 2009 hade jag knappt tagit ett enda löpsteg och innan maratonkarusellen var jag en livsnjutare som tränade för att kunna äta – inte tvärtom. Jag träffade vänner, vandrade i fjällen, fantiserade om sköna lössnöåk och skrev artiklar om mode och träning. Jag är likadan nu, med undantaget att mitt matkonto har blivit lite mer ansträngt och att det står lite fler löparskor i min hall nu.

Skulle den planerade höstträningen kännas för mastig tänker jag inte tvinga mig själv att klara av den. Då går glädjen förlorad. Jag springer hellre färre mil eller inga mil alls en vecka om jag inte känner för det. Det måste vara roligt att träna och är det inte längre roligt är det lika bra att lägga ner. Så enkelt är det.

”I am not a robot”, som Marina and The Diamonds sjunger.