Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
En stor del av skidstjärnan Charlotte Kallas träning består av löpning. I fjol kom hon tvåa i Lidingöloppets K22-klass över en mil på tiden 37.10. Här under världscuptävling i Holmenkollen tidigare i år. Foto: Scanpix.
En diskussion som alltid tenderar att bli kontroversiell är den om löparkroppar. Tittar man på hur eliten inom långdistanslöpning ser ut så handlar det ju nästan genomgående om gängliga kroppar med långa muskler och minimal fettprocent. Och det är ju logiskt egentligen, färre kilon att släpa runt på borde göra dig snabbare – åtminstone om du tränar och äter rätt samt kanske har en viss talang.
Det var kul att läsa om längdåkningsstjärnan Charlotte Kallas uppvisning i fjolårets Lidingöloppet, där hon pressade vinnaren Gabriella Samuelsson rejält i damernas K22-klass över en mil. Samuelsson vann med bara en sekunds marginal! Nu är ju inte ett kuperat terränglopp helt jämförbart med en mara på i det närmaste flackt asfaltsunderlag: i uppförsbackarna krävs en styrka och explosivitet som inte är lika nödvändig när man tuggar asfalt i jämn fart under 42 kilometer. Men får man sticka ut hakan lite så var det uppfriskande att se muskelpaketet Kalla fullkomligt mosa större delen av motståndet under tävlingen.
Så även om ett kuperat terränglopp och en ”platt” mara inte direkt kan jämföras är frågan ändå intressant: Måste man vara tunn för att bli en framgångsrik långdistansare? Eller kan man göra under 40 på milen och mer därtill också med lite mer kött på benen? Det tror och hoppas jag i alla fall.
