Att prestera bäst på träning

Anna Rahm vinner damklassen i Lidingöloppet 2008. Kranskullan Anna Tarandi kommer på efterkälken. Foto: Scanpix.

Under gårdagens löppass diskuterade jag och Ingmar dilemmat med att lyckas bra på träning men att inte kunna prestera när det gäller. Orsakerna till detta är många, som till exempel: för hårda pass för tätt inpå tävlingen, för dåliga tävlingsnerver eller helt enkelt dålig dagsform.

Hur ens kropp svarar på träningen är förstås oerhört individuellt – men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det är så många som river av tuffa pass i tävlingsfart bara dryga veckan före ett lopp. Bränner man inte allt krut då och liksom tappar motivationen och springlusten när det verkligen gäller?

Personligen har jag för lite tävlingsvana för att riktigt veta hur jag funkar, men jag tycker nog att jag har en förmåga att lägga i en extra växel när nummerlappen är på och startskottet går. Och tack vare Ingmar har jag lyckats hålla i hatten och inte köra för tufft tätt inpå tävling.

Hur funkar ni? Lyckas ni bäst på tävling eller har ni många ”tränings-pers” som ni aldrig lyckas slå officiellt?