Den inbillningssjuka

De senaste dagarna har jag överdoserat grapefrukt för att mota eventuella förkylningsbaciller i grind. Foto: Colourbox.

Det var likadant dagarna inför Stockholm Marathon. Plötsligt dök ett skumt sendrag upp i höger vad och det började göra lite ont i halsen. Och ömmade inte hälsenan lite också?

Uppladdningen inför ett större lopp tycks locka fram hypokondrikern i mig och samma sak tycks vara fallet med flera av mina löparvänner.

Det handlar om någon slags inverterad placeboeffekt – om man bara tänker tillräckligt intensivt på att man håller på att bli sjuk, plockar fram näsdukar, c-vitaminbrus och vitlöksklyftor så blir man det också till slut. Åtminstone nästan.

Så nu sitter jag har och deppar över att gårdagens slottsrunda – där det var meningen att jag skulle springa två varv – blev inställd eftersom näsan rann lite på morgonen. Istället blev det en rask promenad på dryga timmen. Idag rinner inte näsan men ändå oroar jag mig för att det lugna, kuperade passet jag ska iväg på om en stund kanske kommer få den eventuella, vilande förkylningen att bryta ut?

Gah, det här håller ju inte! Jag borde ju anamma den härliga inställningen som är sprungen ur den tid då ömmande muskler och smådroppande näsor inte stoppade träningen – ”driv ut förkylningen med ett riktigt hårt pass”.

Japp, så får det bli. Jag ska driva ut förkylningen som ännu inte finns. Bestämmer mig för att jag är inbillningssjuk. Fler med samma symptom?