Före loppet-känslan

Rosa kaninmannen skymtades under Lidingöloppet 2003. Mustafa Mohamed vann loppet. Foto: Scanpix.

Dagarna före mitt allra första lopp, halvmaran i Prag, var jag så nervös att jag levde och andades det där loppet i stort sett varje mikrosekund. Den där superpirrkänslan minskade avsevärt inför nästa lopp – Kungsholmen Runt. Då var jag mest bara taggad och stod och skojade med min hare i startfållan.

Inför Stockholm Marathon växte pirret förstås, jag var ju medveten om att många skulle följa min framfart och ha åsikter oavsett resultatet. Och så blev det ju också. Vill inte för allt i världen återuppleva natten före loppet då jag vände och vred på mig, hade huvudvärk och svettades av nervositet.

Inför Lidingöloppet börjar jag känna mig pirrig nu. Men på ett bra sätt – jag är sugen på att springa och se vad träningen jag har lagt ner resulterar i för tid. Självklart är det ”all in” som gäller, jag tänker inte spara på krutet men tänker försöka disponera loppet så smart som möjligt för att inte dö i Abborrbacken.

Hur brukar ni känna er dagarna före ett stort lopp som ni har laddat länge inför?