Är jag godkänd nu?

I mål efter att ha klarat Stockholm Marathon 2010. Foto: Tomas Oneborg.

Inte för att jag saknar dem. Absolut inte. Men härom dagen kunde jag inte låta bli att fundera på vad som hänt med bloggkommentarerna av typen ”varför springer du inte snabbare med tanke på all uppbackning du får” och ”du är söt men kom igen, särskilt snabbt springer du ju inte”.

Visst blev jag lite sårad och irriterad eftersom jag ju själv vet hur mycket tid och kraft jag lägger ner på min träning. Men jag måste erkänna att många av kommentarerna var rätt underhållande. Och jag fascinerades ofta över det faktum att många av läsarna följde mig på webben och via sms när jag sprang mitt första lopp – halvmaran i Prag. Det kändes rätt stort även om sluttiden enligt flera av kommentarerna var ”medioker”. Det bjuder jag på!

Men då återstår frågan: betyder det att jag blivit ”godkänd” som löpare? Trots att jag fortfarande inte springer maran under tre timmar och gör under 40 minuter på milen? Jag har en granne som springer väldigt mycket, han är en riktig löparräv och gör maran på 3.15 nånting. Länge har jag velat fråga honom hur han tränar, hur det gick på senaste loppet och så vidare. Men jag har inte fått chansen eftersom han alltid har hastat förbi utan att säga så mycket. Men plötsligt en dag stannade han till och berättade att han brukade läsa min blogg och att han var imponerad över min insats på maran.

Det var stort. Jag blev jätteglad och kände mig stolt. Precis så kändes det när jag i december 2009 tog mod till mig och frågade coach Ingmar om jag fick ta en bild på hans handskrivna lapp med dagens intervallupplägg. Han sa ja. Hade jag inte vågat fråga hade jag aldrig fått förmånen att träna med honom. Och hade jag inte börjat blogga hade jag förmodligen aldrig sprungit i mål på Stockholm Marathon.