Kom tillbaka, Tjockholmen!

Lotta Brinell och Sofia Solnevik tillsammans med personliga tränaren Tanja Djelevic medverkar i svenska versionen av programmet ”Biggest loser” på TV4. Foto: Scanpix.

Det här inlägget är lite off topic – det handlar inte om löpning, men väl om ett annat viktigt ämne: kollektiv bantning på bästa sändningstid.

TV4:s höstsatsning ”Biggest loser Sverige” är i full gång och redan efter första avsnittet har den kraftigt överviktige Mattias Spogardh, 24, blivit ”Spogge” med hela svenska folket. För att gå ner så mycket som möjligt i vikt och därmed undvika att åka ut ur tävlingen tränar de tävlande stenhårt samtidigt som man får förmoda att de går på en sträng diet.

Jag och min kollega Jennifer diskuterade programmet tidigare idag. Vi är inte helt positiva till konceptet och undrar stilla varför den här typen av ”quick fix” ska uppmuntras på bästa sändningstid.

Visst – i andra länders versioner av programmet har vi sett en hel del solskenshistorier. Och jag köper argumentet att man på det här viset snabbt tar kontrollen över sin situation. Men hur hälsosamt är det egentligen för en kraftigt överviktig person att köra stenhårda backintervaller, gå på löpband tills man kräks och köra armhävningar tills man blöder näsblod? Vad förmedlar det för bild? Borde inte en viktminskning ske långsiktigt och med hänsyn till personens livssituation i övrigt?

Jo – jag fattar att det gör ont att komma i form. Jag har aldrig varit kraftigt överviktig, så jag kan inte sätta mig in i hur det känns att väga över 200 kilo och ruscha uppför en brant backe. Jag förutsätter att de tävlande har genomgått noggranna läkarundersökningar innan programinspelningen började – redan nu har vi sett hur deras kroppar tagit stryk i form av knäsmärtor och annat.

Att tvingas gå ner så mycket som möjligt för att få stanna kvar i programmet känns också lite tokigt. Har man väl bestämt sig för att lägga om sin livsstil – varför inte få fortsätta med det hela programserien igenom? Jag hade gärna följt samtliga deltagares umbäranden och framsteg istället för att se två gråtande människor röstas ut varje vecka. Vad händer med dem, faller de tillbaka i sina gamla mönster igen när de kommer hem?

Nej, jag tror mer på det konceptet som programmet ”Tjockholmen” hade på sin tid. Det skilde sig från många andra dokusåpor genom att inte innehålla något utröstningsmoment, utan istället fokuserade man på framgångarna i hela gruppen. När det gäller så viktiga och livsavgörande saker som viktminskning är jag absolut mer för snäll-tv än utröstnings-tv. Kom tillbaka, ”Tjockholmen”!

Vad säger ni andra som kollat på svenska ”Biggest loser”? Gillar ni konceptet och utröstningsmomentet? Tror ni att det kan peppa tittare i samma situation att också göra något åt sin övervikt?