Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
En läsare som har drabbats av löparknä efterlyser alternativa träningsformer. Foto: Colourbox.
Det kom en fråga om stressfraktur och alternativ träning under löpuppehållet:
Hej!
Fick igår en slutlig diagnos på en stressfraktur i vänstra underbenet, strax ovanför den inre fotknölen. Skadan uppenbarade sig för tre och en halv vecka sedan men först nu kunde den konstateras på en vanlig röntgen. Ortopeden gav mig en månads springförbud från och med nu; sedan försiktig start och absolut stopp igen ifall det börjar göra ont. Undrar vilka alternativa träningsformer man kan ta till under den här månaden. Mage, rygg och armar förstås – där man inte belastar benet alls, men jag vill ju hålla uppe ”flåsträningen” också. Motionsscykel? Crosstrainer på gymet? Roddmaskin?
Hälsningar,
Carin Göthelid
Så här svarar idrottsläkare Dan Leijonwall:Hej Carin!
Stressfrakturer är tyvärr väldigt vanlig inom idrotten. Så mycket som var 10:e idrottskada är en stressfraktur, och av dessa drabbar upp till hälften underbenet. Kvinnor drabbas 3-12 gånger oftare än män. Stressfrakturer i underbenet har till skillnad mot stressfrakturer i foten hög benägenhet till fördröjd och felaktig läkning, varför man måste vara nogrannare i rehab vid sådana.
Stressfraktur definieras som en fraktur orsakad av benets oförmåga att tåla upprepade stressmoment, såsom vid löpning. Det handlar alltså om en överbelastning, där många faktorer bidrar; hög kroppsvikt, dålig utrustning och inte minst träningsfel, såsom för snabbt ökad träningsmängd, förändrat löpunderlag eller träningsinnehåll. Oerfarna löpare ådrar sig fler skador än erfarna. Löpning mer än 70 km per vecka ökar också risken, liksom olikheter i muskelanatomi (benlängdsskillnad, muskulär obalans, pronation i steget med mera) och typ-A personlighet.
Symptomen på stressfraktur är framför allt dov smärta företrädelsevis i övre tredjedelen av underbenet (mer sällan längre ned), som ökar med fysisk aktivitet. Första veckorna syns skadan inte alltid på vanlig slätröntgen, varför man vid allvarlig misstanke, trots att röntgenundersökning är “blank”, bör genomgå scintigragi eller MRT (“magnetkamera”). Viktigast är dock att man kommer till en kompetent läkare som gör en undersökning. Den undersökningen säger ofta mer om skadan än röntgen.
Läkningstiden är lång, betydligt längre än den månad du nämner, och måste beräknas från fall till fall. Behandlingen för ickekomplicerade stressfrakturer är avlastning av frakturområdet. Det viktigaste under rehabtiden är att underhålla så mycket som möjligt av kondition, styrka, uthållighet, smidighet och koordination. Man bör också diskutera orsakerna I det enskilda fallet till skadan och, om möjligt, eliminera dessa. Vilka metoder man väljer bero på hur de belastar skadeområdet. Man bör inte använda träningsmetoder som ger smärta i frakturen. Konditionsträning kan säkert prövas med roddmaskin, vattenbassängträning med Wet-vest och motionscykel, sannolikt inte i detta fall med crosstrainingmaskin eller trappmaskin. För att träningen skalll fungera optimalt bör man, åtminstone om man är mer än lätt löpmotionär, anlita en coach för träningsupplägget.
Vänliga hälsningar,
/Dan Leijonwall
