Testloppet avklarat!

Till vänster: jag, Lars (mitten) och Johan efter avklarad testlöpning av 22 kilometer Lidingöloppetbana. Till höger: kartstudier före start. Foto: Petra Månström.

Klockan ringde 06:00 i morse. Någon timme senare och en stadig frukost rikare satt jag och coach Ingmar i bilen på väg mot Lidingövallen och förmiddagens testlöpning av Lidingöloppets sista (och jobbigaste) 22 kilometer.

Det var en ansenlig skara människor som hade samlats för att delta i testloppet och stämningen var mycket god. Jag hälsade bland annat på Rubin McRae från Running Sweden och en hel hoper IF Linnéa-löpare. Jag och Ingmar – som för övrigt är anmäld till Lidingöloppet 10 km – sällade oss i 2:45-gruppen som enligt skylten på farthållarens rygg skulle hålla ett tempo på 5:30 min/km.

Första biten var flack och lättlöpt men gick ganska ryckigt eftersom vi fick springa förbi en hel del löpare som uppenbarligen ställt sig i fel grupp. Det blev någon lov ut i gräset, men i övrigt flöt det på ganska okej. Jag diskuterade Lidingöloppet-taktik, backlöpningsteknik och annat smått och gott med mina medlöpare och tiden tickade på utan att jag tänkte på det. Vi höll en ganska jämn fart runt 5:30 min/km och jag kände mig knappt andfådd – det är ett kul formbesked.

Efter ungefär sju kilometer sa farthållaren Anders att ”nu börjar Lidingöloppet” och jag förstod direkt vad han menade. Småknixigt med backe upp och backe ner och aldrig någon riktig chans för pulsen att gå ner. Jag insåg att på det ”riktiga” loppet spara på krafterna i motluten och våga trycka på ordentligt utför och mellan backarna för att få till hyfsat jämna kilometertider.

Måste säga att den här banan är något av det vackraste jag sprungit i omgivningarna kring Stockholm – utsikten över vattnet som är i blickfånget under långa stunder är hänförande. Man passerar pittoreska småbåtshamnar och villaområden – det känns snarare som att springa sin egen lilla hemmarunda än att befinna sig på Lidingöloppets bana.

När så (äntligen) den beryktade Abborrbacken tornade upp sig tänkte jag att ”nu blir det jättejobbigt, som att gå uppför en vägg”. Därför var besvikelsen ganska stor när jag upptäckte att jag kunde springa på ganska obehindrat i 5:40-fart ungefär uppför backen. Ingmar peppade och förklarade vikten av att korta ner steget och jobba med armarna, samt springa kontrollerat för att inte dra på sig mjölksyra i onödan.

Plötsligt var vi uppe på krönet och då fick Ingmar och några av medlöparna eld i baken och ökade tempot rejält. Jag lyckades haka på i deras 4:35-tempo i några hundra meter innan jag kände att den där fartökningen får de roa sig med själva. Men jag är rätt så nöjd med att jag klarade av att hålla ett tempo strax under 5:00 min/km under de resterande fem kilometrarna. Blev inte frånsprungen av någon utan plockade löpare hela tiden, många såg rejält mjölksyrestinna ut och en hel del hade börjat gå.

Sista kilometern gick i 4:47 min/km inklusive en fet spurt in i mål – att spurta måste vara det roligaste som finns! Några muggar vatten senare var jag pigg igen och minglade lite i målfållan innan vi styrde kosan hemåt.

Karta över dagens testlöpningsrunda på 22 kilometer. Skärmdump från Garmin Connect.

Skärmdump från Garmin Connect.

Mina varvtider under testlöpningen för den som är intresserad. Skärmdump från Garmin Connect. Under kilometer 21 var det problem med gps-mottagningen i skogen.

Jag hade jättekul idag och blev aldrig riktigt trött – benen kändes pigga trots gårdagens fyra varv på Slottsrundan och det var ett bra gäng jag sprang med. Jag hoppas och tror att det finns en del tid att kapa bara förhållandena och dagsformen är rätt på dagen D den 25 september. Kanske kan man till och med våga sig på en satsning på en tid under 2.45?

Dagens testlöpning i siffror:

Sträcka: 22,15 km

Tid: 1:59:44

Snittfart: 5:24 min/km

Snittpuls: 161 (86 % av max)

Maxpuls: 178 (95 % av max)

Höjdstigning: 235 m

Kcal: 1 622

Fler av er läsare som sprang testloppet? Hur gick det?