Hur svårt kan det vara? Tydligen väldigt.

Att man värmer upp i lugnt tempo vet väl de flesta – varför ska det vara så svårt att efterleva detta vid löpträning i grupp? Foto: Scanpix.

Snabba Fötter skrev ett inlägg om det igår och Träningsglädje tar upp detta idag. Själv har jag också varit med om detta – jag talar om problemet med farten ofta blir för hög vid organiserade löpgruppsträningar. Nästan alltid dras tempot upp redan under uppvärmningen vilket gör att krafterna är slut redan innan det ”riktiga” passet har börjat.

Snabba Fötter berättade om en löpgruppsträning där gruppen blev väldigt utspridd redan under uppvärmningen, ledarna verkade inte ha någon som helst koll på läget och troligen var det inte många av deltagarna som kom på efterkälken som ville gå dit fler gånger.

Jag tycker det är trist att det blir så här – har man tagit sig till en organiserad träning dit alla är välkomna ska man inte behöva bli frånsprungen redan under uppvärmningen. Det borde finnas bättre beredskap när sådana här saker händer – någon ledare borde fånga upp de som hamnat efter, peppa dem och motivera dem till att fortsätta. Blir man lämnad ensam där bak blir ju känslan att man springer långsamt och sinkar gruppen extra påtaglig.

Nu talar jag inte om klubbträningar – de flesta klubbar har ju tydliga kriterier för vilka färdigheter som krävs för att få vara med. Jag talar snarare om löppass organiserade av gym och liknande, där man kan förvänta sig att löpare av olika skicklighetsgrad dyker deltar. När ska folk fatta att ”uppvärmningstempo” kan skifta flera minuter per kilometer beroende på hur pass snabb löpare man är?

Fler med liknande erfarenheter?