Fem slottsrundor och en insikt rikare

Jag efter fem och ett halvt varv runt Ingmars kenyanska slottsrunda. Bakom mig skymtar bland andra Jens och Ylva från Uppsala Löparklubb. Den sistnämnda ingick i laget som vann mixedklassen i Bellmanstafetten i torsdags. Foto: Privat.

Det var många som slöt upp tidigare idag när Ingmars kenyanska slottsrunda skulle köras – planen var åtminstone fem varv. De flesta kom från Uppsala Löparklubb som kickat igång verksamheten för terminen och jag skymtade ett flertal mycket duktiga löpare, bland andra Jonas som tagit sig hit från Knivsta. Rundans grundare himself inledde med sedvanlig uppvärmning i form av löpskolning och ett gäng stegringslopp.

Sedan var passet igång på allvar. Uppför första backen noterade jag att tempot var avsevärt högre än det brukar vara när jag springer den här rundan. Inte så konstigt med tanke på att majoriteten av mina medlöpare gör milen under 40 minuter. Jag gjorde mitt bästa för att hänga på i tempot som låg strax under 5 min/km, men efter ett varv sade mina ben stopp. Två veckor med tung träning och två lopp har satt sina spår och det var ingen idé att ens försöka hålla jämnt skägg med dessa sub40-löpare.

Det var trist att se ryggarna framför mig försvinna allt längre bort medan mjölksyran dunkade i benen och det slog lock för öronen. Jag ska erkänna att jag var ganska irriterad på mig själv för att jag halkade efter, men efter att ha funderat en stund kom jag till insikt. Varför är jag arg på mig själv? Varför tror jag ens att jag har minsta chans att hänga med i samma tempo som folk som springer milen under 40 minuter?

Skärmdump från Garmin Connect.

De första 10 kilometerna innefattar själva Slottsrundan, sedan är det nerjogg. Till höger karta över rundan. Skärmdump från Garmin Connect.

Dagens pass i siffror:

Sträcka (inkl nerjogg): 11,27 km

Tid: 1:02:44

Snittfart: 5:34 min/km

Maxfart: 3:31 min/km

Snittpuls: 158 (84 % av max)

Maxpuls: 179 (95 % av max)

Höjdstigning: 178 m

Höjdförlust: 188 m

Det är så lätt att glömma hur kort tid det faktiskt är som jag har löptränat: nio ynka månader av mitt snart 34 år långa liv. Var sak har faktiskt sin tid och allt behöver inte hända nu, nu, NU. I maj sprang jag milen på 50 minuter, för två veckor sedan slog jag nytt pers med nästan två och en halv minut och för bara några dagar sedan sprang jag fem kilometer på strax över 23 minuter. Jag har gjort enorma framsteg och är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Att dessutom ha gjort allt detta inför en allt större bloggpublik gör inte saken sämre. Av alla mejl och vänliga kommentarer jag får av er läsare vet jag att jag inspirerar många till egen träning och det känns fantastiskt. Det viktigaste är ju faktiskt att vi rör på oss och på så sätt mår bättre.

Så vad gör det att jag inte orkade hänga med täten på dagens slottsrunda? Faktiskt ingenting alls. Det viktigaste är att jag för varje steg jag tog blev lite gladare och det kändes som om solen lyste lite starkare.

Hoppas att ni också blickar tillbaka ibland och minns era framsteg och inte bara skyndar vidare mot nya pers – det är så lätt att bli fartblind :-)