Mer om Bellmanstafetten

Jag och Janne strax före start på Bellmanstafetten igår kväll. Foto: Privat.

Torsdagskvällen var kylslagen och skallen ganska tom på motivation. Satt länge och funderade på hur jag skulle orka med ett femkilometerslopp – någon maxning var det inte tal om. I den privata uppförsbacke jag just nu befinner mig i finns helt enkelt inte de där extrakrafterna.

Men så fort jag mötte mina lagkompisar blev jag på mycket bättre humör. Alla var glada, vi peppade varandra och jag fick en massa positiv energi. Kände verkligen att jag borde göra sådana här laggrejor oftare!

Starten i mixedklassen gick 18.03 och vår försteman Jonas pinnade iväg på lätta ben. Han gjorde nyligen milen under 40 minuter och gav oss en fin inledning genom att spurta in på fenomenala 18:54. Nästa löpare ut var Miranda som varit krasslig en tid och hade flaggat för att hon skulle ta det lugnt. Vi misstänkte att ”Super-Mirre” skulle ha svårt att hålla sitt ord, men desto gladare blev vi när hon tog det så lugnt som hon sagt.

Nästa löpare ut var jag, som hittade trevliga, bokdebuterande Sofie i startfållan och snackade bort några minuter innan Miranda dök upp och lämnade över stafettpinnen. Överladdad som vanligt gick de första hundratalet meterna i sub4-minuterstempo, sedan lugnade jag ner mig och hittade tempot någonstans runt 4:35 min/km. Hörde många ropa ”Heja Petra!” vilket naturligtvis stärkte mig mycket.

Dock kände jag redan efter första kilometern att fjällhelgens löpmängd satt kvar i benen. Pulsen ville inte gå över 168 och det var lite som att springa mot en tunn vägg. Andningen kom igång efter halva sträckan och peppad över att vara halvvägs lyckades jag ändå hylla farten hyfsat bra.

Vid 4-kilometersskylten var benen tyngre än bly, men då hörde jag Sub40-Ellinors peppande röst och fick nya krafter. Musiken från målområdet var också fin inspiration och jag är glad över att jag höll hela vägen in i mål. Är mycket nöjd med mina 23:12, som jag känner att jag kan tvåla till ordentligt med lite piggare ben och huvud. Växlade över till Daniel, som tack vare sin längd var lätt att urskilja – han gjorde en mycket fin insats trots sviter av en förkylning. Det här var hans andra lopp någonsin och han visade upp en imponerande kämpaglöd.

Siste man ut var Janne som stod för kvällen snyggaste tävlingsoutfit med orange linne och racingskor i samma färg. Han var därför lätt att få syn på när det var dags för målgång – jag och Miranda ropade oss hesa för att peppa honom lite extra sista biten in i mål.

Våra sträcktider och totala tiden. Skärmdump från Marathon.se.

Tack återigen för en kul kväll och trevlig, om än kylslagen, picknick efteråt!