Från 2 km till 42 km på tre år

Karin Wessmans träningsfilosofi handla om att bara springa så länge det är kul. Foto: Privat.

Det kom ett mejl från bloggläsaren Karin Wessman:

Min historia handlar om hur en ny träningsfilosofi – att enbart springa så länge det är roligt – tog mig från 2 km till 42 km på 3 år. Liksom du är jag i mina bästa år (36 för min del), bor i Stockholm efter sejourer – och därmed löpning och lopp – i Schweiz och Peking. Arbetar som miljöstrateg och facilitator i eget företag. Jag är en lust-löpare som inte har koll på gps, maxpuls, teknik, snygga kläder eller dylikt men jag älskar att springa och det som löpningen ger.

Springer framför allt för att hålla mig glad och undvika depressioner. Som jag ser det kommer en stark och vältränad kropp som bonus men jag springer för att må bra i hjärnan. Min löparkarriär startade 2003 när jag – efter att ha försökt börja springa i typ 10 år men aldrig kommit längre än till första försöket – bestämde mig för att ändra min egen inställning på två plan:

Det första var att jag bestämde mig för att bara springa så länge som det var roligt, helt utan prestationskrav på mig själv. Ingen blodsmak i munnen, bara lugn och stilla löpning. Om det var roligt i 400 meter så var det så långt jag sprang. Om det var roligt att snöra på mig skorna och gå utanför huset men inte mer så var det så långt jag kom.

Det andra var att utmana min egen bild av mig själv och våga anmäla mig till ett lopp: Midnattsloppet. I min tankevärld var det fullständigt omöjligt att jag skulle kunna springa en hel mil, men helt plötsligt kom jag på att jag kunde göra som jag alltid gjorde – bara springa så länge det var kul. Om jag ville bryta skulle jag göra det. Inga prestationskrav.

Sagt och gjort – efter cirka ett års glädjebaserad träning sprang jag en mil på 1.05 och var helt salig över hur kul det var!

Så då tänkte jag att om jag kunde träna upp mig för 10 km med bara glädje så kanske det gick med 21 km. Anmälde mig därför till Göteborgsvarvet året efter, sprang på 2.09 och hade kanonkul! Och då var det ju frågan om det gick att dubbla distansen en gång till, med följden att jag sprang Stockholm marathon på 4.34 året efter det (2005) – fortfarande bara tränandes så länge jag tyckte det var roligt. Min målbild inför maran var att jag skulle stå på mållinjen på Stadion och tänka ”det här var kul, det vill jag göra en gång till!”. Och det var precis så det blev. Där stod jag, glad och lycklig, bland kräkande med-kombatanter och ville bara komma hem och fortsätta träna.

Sedan dess har det blivit ett gäng halvmaror (bland annat i Peking), millopp, oändliga löpturer på arbetsresor i Centralafrika, Laos, Kina, Indien, Indonesien och större delen av Europa. Nu i september ska jag springa Lidingöloppet är det tänkt, en stor utmaning för en plattlöpare! Dock fortfarande på ren glädje och med följden att jag nu tycker det är kul med backar (kan knappt tro jag skriver det här). Ska även gästspela på Bellmanstafetten för första gången på torsdag, mycket spännande.

Löpningen har betytt allt för mig. Under den tid jag sprungit har jag gått igenom riktigt tuffa perioder i mitt privat- och yrkesliv men löpningen har alltid hållit mig uppe mentalt och fysiskt. Jag har även haft turen att vara helt skadefri (kanske beroende på min lågintensiva löpträning, jag tycker inte det är roligt att bli för trött) och jag har lärt mig otroligt mycket om livet av att springa. Kanske låter fånigt men så är det.

Ja, det var min historia. Det går att bli en löpare även utan pulsklocka och blodsmak i munnen.

Tack för en härlig blogg!

/Karin Wessman

Tack för ditt mejl, Karin! Håller med dig om att löpträningen måste vara glädjebaserad för att hålla i längden och liksom för dig har löpningen hållit mig uppe under tuffa perioder såväl privat som i arbetet. Vi ses på startlinjen på torsdag!

/Petra