Det får vara jobbigt men det måste vara kul

Från vänster: spex på balkongen före dagens långpass, jag tar fikapaus på restaurang Punch i Tylösand innan hemjoggen till Halmstad påbörjades. Foto (vänster): Träningsglädje-Sara, (höger): privat.

Många har hört av sig och undrat hur jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen så pass mycket som från 50:03 (maj 2010) till 47:49 (augusti 2010). En del av svaret ligger såklart i att jag inte längre tränar för ett närstående maraton och ligger på veckomängder uppåt 90 kilometer. Men en stor del av svaret ligger förstås i min ”nya” träning, som inte bara innefattar svettiga intervaller, flåsiga snabbdistanspass och mjölksyreframkallande backar – utan också en massa glädje. Sann träningsglädje.

En kort tid inför Stockholm Marathon kändes ett tag inte längre så kul att springa, snarare var känslan jämförbar med att gå till ett trist jobb – man ville bara ha träningen överstökad. Så ska det naturligtvis inte vara, tycker jag. Men genom att lägga om träningen till den tuffare och snabbare milträningen ändrades också min inställning till löpningen markant.

Nya, bra träningskompisar att köra framför allt kvalitetspass med har bidragit till stor del av den nyfunna träningsglädjen. Resor till platser som den jag nu befinner mig på – Halmstad – är en annan sak som boostar löplustan enormt. Att träna på dagen och sedan njuta av god mat och dryck – allt med trevligt sällskap – skapar den där viktiga balansen som man behöver för att må bra.

Jag efter en god middag på restaurang Salt i Tylösand. Foto: Träningsglädje-Sara.

Sommaren började väldigt tråkigt med ett smärtsamt uppbrott men ryckte sedan upp sig rejält med glädjefylld löpning, umgänge med familj och goda vänner samt god mat. När jag vaknade i onsdags, dagen för I Form-loppet, hade jag varken magknip eller en känsla av prestionsångest. Istället såg jag fram emot loppet och var riktigt sugen på att springa. Och då kom resultatet.