47:49!!

Från vänster: maratonbloggaren pigg och fräsch före start samt ganska fräsch men lite tröttare strax efter målgång och nytt pers på milen. Foto: Privat.

Det var idag det skulle ske. Den förhatliga 50-minutersgränsen skulle sprängas och ett nytt pers på milen skulle sättas. Skådeplats för det hela var I Form-loppet, som arrangerades i Sundbyberg.

Känslan när jag vaknade i morse var inte på topp. Benen kändes sega och dessutom rann det i näsan – inte bra! Hoppades att det skulle gå över och laddade med ingefärste, filmjölk och grapefrukt. Plus mängder av saltlakrits och vanlig mat i form av ärtsoppa med stekt bacon. Gott!

Visst var det många tävlande på plats, men absolut inte samma kaos som under Vårruset. Det här var mer ett kontrollerat kaos. När den gigantiska 5-kilometersgruppen hade gett sig iväg kl 18.30 var det nästan inga löpare kvar. Lyckades hamna riktigt långt fram, skymtade till och med elitlöparen (och överlägsna segraren) Anna Rahms blonda kalufs bara några meter bort.

Så gick startskottet och jag försökte hitta en bra linje någonstans i mitten. Fick kryssa lite men ett riktigt bra flyt infann sig bara några minuter efter start. Såg på Garmin att det gick lite för fort och försökte bromsa, enligt coach Ingmars instruktioner skulle jag ligga strax under 5 min/km under de första 7-8 kilometrarna och jag ville inte göra något som kunde äventyra ett nytt pers.

Loppet gick mestadels på asfalterade parkvägar och var måttligt kuperat med en hel del nedförslöpor där man kunde släppa på och vinna lite tid. Överlag flöt allting på fint och är det något jag vill invända på så var det 5-kilometersstavgångarna som ofta gick i bredd och som man fick kryssa mellan. Men det var inte så störande. En annan sak var att det inte alls förekom någon form av underhållning längs banan – lite musik (åtminstone i form av en högtalare ur vilken det strömmade peppande musik) hade inte varit fel. Saknade lite av pulsen längs Vårruset-banan, men det här är ju premiäråret för I Form-loppet och det blir säkert bättre nästa år.

Som tur var gjorde funktionärerna längs banan ett fint jobb i att peppa oss löpare. Jag hittade inledningsvis en bra rygg som jag bet fast i de första fyra kilometrarna. Sedan ökade ryggen tempot och jag fick släppa. Bara dumt att rusa iväg i onödan.

Insåg att jag glömt ställa in kilometertider på Garmin (stängde av funktionen igår under banintervallerna), men istället för att irritera mig på det försökte jag gå på känsla. Hur kändes kroppen? Förutom håll stundtals var känslan bra, benen tunga – men bara lagom tunga – och flåset också det tungt – men hanterbart tungt.

Första varvet avklarades på 23:48 (bara en sekund långsammare än tränings-pb:t på 5 km!) och omedvetet ökade jag nog farten en aning när jag gick ut på andra varvet. Kändes som att jag höll igen lite, men jag ville inte sabotera avslutningen så jag fortsatte löpa i en fart mellan 4:40-4:50 min/km. Pulsen höll sig runt 170 och visade inga tecken på att sticka iväg, så jag försökte helt enkelt ligga kvar där på tröskelfarten.

Någonstans vid 7-8 km fick jag ett helvetiskt håll som var riktigt jobbigt. Försökte tänka på annat, men det var svårt eftersom det som sagt inte fanns så många distraherande moment längs banan. Lyckades dock projicera ett glas iskallt rosévin på näthinnan och fick på så sätt ytterligare en kilometer att passera och så vips var hållet borta.

Den insikten – att smärta och trötthet kommer och går – var nyttig. Upplevde samma sak under Stockholm Marathon och visste nu att jag inte behövde bli rädd när smärtan kom. Bara rida ut stormen och veta att det snart blir bättre. Skönt!

Skärmdump från Garmin Connect.

Så. Bara en kilometer kvar. Andningen på full blås och ett snabbt ögonkast på Garmin indikerade en möjlig sluttid under 48 minuter. Plockade ett par löpare och kände tillförsikt. Fötterna landade på Golfängarnas gräs och speakerrösten från målområdet kom allt närmare. Ingmars ord ekade i huvudet:

”Spurta kan du ju så kör med allt du har sista 200 m – låt ingen, ingen passera dig på sluttampen!!”

Så skulle det bli. INGEN skulle få passera mig på upploppet och därför lade jag in en rejäl fartökning sista biten. Benen protesterade, men nu jäklar var det in i kaklet som gällde. Snoret rann, svetten rann, mascaran rann. Mjölksyran sprutade. Men ändå lyckades jag uppbringa en riktigt fet spurt. Var helt ensam på upploppet och hörde hur Lorenzo Nesi, huvudtränare för FK Studenterna, ropade ”Nu blir det en tid bra under 50!” Hörde också mina föräldrar liksom duktiga bloggaren Maria (som kom på en fin 17:e plats i 5-kilometersklassen) heja på mig och stärkt av peppningen höll jag spurten ända in i mål.

Tankar om arrangemanget:

Överlag jättebra med kanonbra stämning (med MYCKET engagerad konferencier), fin tävlingströja och snygga tävlingsstrumpor, härligt välfylld goodiebag, ingen trängsel (åtminstone inte i 10-kilometersklassen) samt hyfsat flack och lättlöpt bana. Enda minuset är enligt min mening avsaknaden av underhållning längs banan. Lite medryckande musik hade inte skadat… Men annars – ett superkul lopp att springa! Jag kommer tillbaka nästa år!

I Form-loppet i siffror:

Sträcka: 10,07 km

Tid: 47:49 (mellantid 23:48 vid 5 km)

Snittfart: 4:44 min/km

Maxfart: 3:04 min/km

Snittpuls: 170 (91 % av max)

Maxpuls: 181 (97 % av max)

Höjdstigning: 61 m

UPPDATERING: Här kan ni som är intresserade se ett filmklipp med min målgång.

Klockan slutade på nettotiden 47:49, gamla perset pulvriserat med över två minuter och detta innebar också en 33:e plats av 617 i 10-kilometersklassen. Jag är så grymt nöjd!

Fler som sprang I Form-loppet? Hur gick det för er?