Ännu snabbare Slottsrunda!

Tappra och härligt trötta löpare på trappan till Carolina Rediviva efter fyra plus ett varv runt Slottet i Uppsala. Foto: Privat.

Fuktmättad luft och sega ben på grund av ofrivillig vila igår (tågkaos mellan Uppsala och Stockholm) – oddsen för en rekordsnabb Slottsrunda var med andra ord inte optimala.

Men springa backar skulle jag i alla fall och extra kul var det att jag och coach Ingmar fick sällskap av inte mindre än fyra andra löpare – Steffen från Uppsala Löparklubb, Björn, Jonas och nya bekantskapen Kalle. Efter sedvanlig löpskolning och ett par stegringslopp bar det iväg upp mot Gunillaklockan. Första backen höll sig pulsen på runt 90 % av max och på Ingmars inrådan försökte jag hålla i hatten lite under de två första backarna för att inte bränna allt krut på en gång.

Den fuktmättade luften var ganska svår att andas och inledningen av passet var ganska seg. Uppför den långa stigningen från Nedre Slottsgatan upp mot Gunillaklockan fick vi kryssa mellan italienska turister och väl uppe var pulsen uppe i 96 % av max. Både skönt och jobbigt – men känslan av att ändå ha koll på läget och inte gå på knäna trots så hög puls var bra.

Sista vändan upp mot Gunillaklockan var jag uppe i 97 % av max och ville helst lägga mig ner efteråt, men icke. Här skulle ruschas uppför backar och det säger ju inte den här sprinter-wannaben nej till. Och tror ni inte att undertecknad låg i täten när det skulle rusas uppför en kort, brant backe! Kändes toppen.

Ovan ser ni pulsdiagrammet och höjdens variation under dagens Slottsrunda. Skärmdump från Garmin Connect.

Dagens pass i siffror (exkl upp- och nerjogg på 2,5 km vardera):

Sträcka: 10,35 km

Tid: 56:57

Snittfart: 5:29 min/km

Snittpuls: 161 (86 % av max)

Maxpuls: 182 (97 % av max)

Höjdstigning: 180 m

Höjdförlust: 188 m

Kcal: 758

Noterar alltså nytt personbästa när det gäller snittfart på Slottsrundan. Att klara den på 5:29 min/km är inget jag hade fixat tidigare i år och det är så roligt att se hur träningen gett resultat.

En annan kul sak som hände under nerjoggen hem var att en glad tjej joggade förbi mig och Ingmar och ropade ”Tack Petra för en superblogg!”. Jag blev verkligen jätteglad! Sådan respons är ovärderlig och väldigt inspirerande.