Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Står man ut med kladdet kan man spara många minuter genom att sluka sportdrycken på språng. Foto: Scanpix.
Inför Milspåret tidigare i år frågade jag Frida vilken sluttid hon trodde på för min del. ”Det beror på hur mycket du vill grisa”, svarade hon. Med det menas hur mycket man är beredd av snora, slafsa med sportdrycken på språng, toksvettas, hänga i fast flåset ekar över hela universum – ja, vara allmänt grisig, helt enkelt.
Jag svarade såklart att jag var beredd att grisa en hel del, men när det kom till kritan fegade jag ur. Den blåskimrande sportdrycken var för blå och sockrig för att jag skulle våga spilla ner min nya, fina tröja med den. Snoret var för äckligt för att jag bara skulle låta det rinna och när flåset ökade med flera decibel tyckte jag helt enkelt för synd om mig själv för att våga hänga i.
Nu har jag funderat lite och tänkt ta nya tag. På nästa veckas I Form-loppet tänker jag minsann grisa en hel del, trots att esteten i mig protesterar högljutt. Det finns ju duschar och tvättmaskiner!
Hur resonerar ni andra därute, hur mycket är ni beredda att ”grisa” för att göra en topptid?
